I morgon är det sex år sedan den värsta dagen i mitt liv
I morgon är det igen den 15 september. Med andra ord, en av de värsta dagarna i mitt liv. Den dagen som förändrade och förstörde så otroligt mycket. Den dagen då min bästa vän togs ifrån mig för gott.
Jag är helt övertygad om att jag inte skulle ha blivit utbränd om J hade fått leva. Han var en sån vän, som kunde säga stopp när han märkte att man tog för mycket på sig. Han var en vän man kunde prata både stort och smått med, och också den enda människa jag vågat lita på på över 10 år.
Jag vågade inte sörja, för sorgen var så stor. Jag skulle våga påstå att jag fortfarande inte har sörjt honom. Jag minns att jag gick på jobb dagen efter att jag fick veta, för jag orkade inte ringa arbetsgivaren och förklara på finska, att min bästa vän hade dött. Jag minns också att jag tänkte att det var avgörande för min framtid, att jag högst antagligen kommer att jobba så mycket att jag i något skede inte orkar mera. Och jag fick ju rätt. Jag borde ha lyssnat på mig själv, inte på sorgen. Men hur släpper man in folk när den enda man vågat lita på dött?
Jag minns att jag efter det här gav upp det där med bästa vän. Jag hade blivit utbytt så många gånger av mina tidigare bästisar, och nu när min senaste bästa vän hade dött, såg jag det som en bekräftelse på att jag aldrig mera ens ska försöka lita på folk. Det skiter sig förr eller senare ändå.
Så jag jobbade på, tryckte in program över allt jag kunde, så jag skulle slippa känna den där enorma ensamheten. För ensam var jag, visst, jag hade pojkvän (mitt ex), men han litade jag inte ett dugg på, och jag hade vänner, men som jag skrev tidigare, var jag så enormt rädd för att bli utbytt om jag kom för nära, så jag höll dem på avstånd. Och blev bara tröttare och tröttare varje dag. Men eftersom jag inte vågade släppa folk nära var det ingen som reagerade på hur jag mådde (allra minst jag själv) så jag bara körde på.
Idag brukar jag säga att sambon är min bästa vän. Och det är han. Jag vågar nästan lita 100% på honom och jag vet att han vill mitt bästa. Det var ju han som uppmärksammade mig på hur slut jag jobbat mig, och att jag behövde vila. Han är dessutom inte svartsjuk på J, så som exet kunde vara, och det lättar enormt.
Jag vet att det här är en sak jag aldrig kommer att komma över, för det är så otroligt orättvist att en levnadsglad 19-åring ska dö. Jag kommer ihåg att en av de första tankarna jag hade var att varför var det inte jag som dog? Det hade varit så mycket lättare för alla, om det var jag. Det hade inte blivit den enorma grej som det faktiskt blev av J:s död. Och det beskriver väl lite hur bra jag mådde redan den här tiden. Men innan J dog hade jag ju honom, nu var jag totalt ensam.
Varför publicerar jag den här texten idag och inte i morgon? Jo för jag har insett att under årsdagarna behöver jag få komma ihåg J ifred. Inte via sociala medier. Jag mår bara dåligt av att se alla andras inlägg till minne av den här dagen, så jag tänker logga ut ikväll. Det är inte som att jag skulle glömma vilken dag det är i morgon. Inte fast jag skulle försöka. Och att jag ger mig tid till att komma ihåg J gör säkert att den enorma sorgen i något skede går att leva med. För att inte ägna den nån uppmärksamhet fungerar ju inte, det har jag provat på redan. Och därför skrev jag det här inlägget. Jag behöver helt enkelt dra mig undan och känna efter.
Höstdagarna 2009. Vi ska precis upp på scenen med bandet.
