När JAG var utbränd- Hur man (inte) stöder någon som mår dåligt
Jag fick en kommentar förra veckan med en del frågor om att stöda någon som mår dåligt. Eftersom frågorna är väldigt viktiga ville jag skriva ett helt blogginlägg om dem. Kom ihåg att jag inte är utbildad psykolog, läkare eller sjukskötare, utan det som står här är baserat på mina egna erfarenheter! Och det är också väldigt viktigt att komma ihåg att alla är olika, det som jag tycker är ett bra sätt kanske någon annan skulle avråda en till, så det är viktigt att ta hänsyn till VEM det är man vill stöda. Här kommer frågorna och mina svar på dem.
1. Precis som du beskriver så har man svårt att ta in orden ”kämpa på” ”tänk positivt” ”de blir nog bra” ja, du vet nog vad jag menar..
– vad rekommenderar du att man ska säga? Som kan peppa men som inte är dedär uttjatade orden som man inte vill höra om man mår dåligt.
Jag hatar att höra ”tänk positivt”. Det finns knappast många uttryck som är så förminskande som det. Jag tror det viktigaste är att man visar att man vill lyssna, man behöver kanske inte säga så mycket egentligen. Om man är osäker på vad man ska säga kan man faktiskt också säga det rakt ut. Vissa vill att man ska vara precis som vanligt, medan andra vill något annat. För mig har det varit skönt när vännerna vetat att jag mår dåligt, att de har kunnat ta det i beaktande, men inte ändå behandlat mig som en vandrande sjukdom och slutat höra av sig eller liknande. Det har gjort det lättare att ibland få tänka på något annat än sjukdomen.
Det som jag upplevde som extremt förminskande och störande var kommentarer som ”du är inte ensam”, ”jag har också varit där” ”när JAG var utbränd…” osv., dvs. när folk började jämföra med sina egna erfarenheter. Så det är kanske en tumregel, att inte börja prata om sig själv direkt du får veta att någon mår dåligt. Om personen frågar om hur du klarade av något, t.ex. att ta dig ur en depression, så kan du svara och berätta, men då ska det komma från personen som vill ha stöd. Att utgå från att alla vill ha någon annan att identifiera sig med är respektlöst. I mitt fall tror jag delvis det beror på att det sociala var det som mattade ut mig mest, att hela tiden förhålla sig till vad andra tyckte och tänkte om mig gjorde mig så otroligt trött på människor, och därför blev det ännu mera uttröttande när jag fick andras berättelser om utmattning upptryckta i ansiktet på mig. Nu skulle jag behöva jämföra också vem som var bäst på att vara utbränd.
Så det viktigaste är kanske att ta personens berättelse på allvar och att lyssna, inte att säga så mycket. Det ÄR inte lätt att veta vad man ska säga. Det är okej att inte veta, och det är okej att säga också det rakt ut. Om man är beredd på att hjälpa kan man fråga hur man kan hjälpa personen. Men då ska man också vara beredd att hjälpa om personen ber om det, att säga att man finns där och sedan inte finnas där gör faktiskt saken bara värre. Och kom nu verkligen inte med förslag om att man ska ta lite d-vitamin och tänka på det som är bra i livet! Och kommentarer som ”ja, inte så konstigt att du är nere när det är så mörkt, man blir ju ledsen av det” (med tanke på #delaljus-kampanjen nu) är också onödigt. Att överhuvudtaget säga saker som antyder att det inte är så farligt gör att man förminskar problemet och får den som mår dåligt att känna sig dum.
2. Många är rädda för att ta upp ämnet med den som mår dåligt om de märker att t.ex en vän/semi nära vän mår dåligt. Och väljer att ignorera det istället.
– Vad kan vara ett bra sätt? Och ”när”?
Fråga rakt ut tycker jag. Hur mår du? På riktigt? Det här kan vara jätteobehagligt men det visar att du bryr dig. Och om personen försöker undvika frågan kan det vara skäl att fråga vidare. Åtminstone jag som är en riktig fasadupphållare skulle aldrig spontant berätta att det går dåligt för mig om ingen faktiskt spände ögonen i mig och frågade hur det är på riktigt. Jag tycker fortfarande det är jobbigt att svara på frågan ”Hur mår du?” i terapin, trots att alla terapisessioner börjar med just den frågan. Och då har jag gått i terapi i åtta månader redan.
Det här kan vara skäl att göra i en avslappnad miljö, när man är hemma hos någon eller t.ex. på en promenad. Jag är extremt obekväm med att gråta på offentliga platser (och en sån här situation kan innebära gråt), så en sån här diskussion skulle kanske inte lämpa sig att ta när man är någonstans bland mycket folk. Jag skulle inte heller rekommendera en sån här diskussion per telefon, eftersom det kan bli stressigt då. Det här kan i och för sig ha att göra med mitt telefonobehag, och någon annan kan ha en helt annan åsikt i frågan, men jag skulle nog ändå rekommendera att ta det face-to-face.
3. Folk verkar också vara osäkra på hur de kan finnas där, utan att det tar upp all deras energi/tid själva.
– Hur förklara åt en som mår dåligt att man finns där men även kunna säga till om det blir för mycket, utan att denna person tar illa upp och börjar må ännu sämre.
Det här är jättesvårt. Jag är ju en sån som absolut inte ville ha någons annans hjälp, så jag skulle aldrig ens ha frågat någon om de kan finnas till för mig. Jag har enorma trust issues och har vänner jag nog skulle kunna lita på, men jag vågar inte ”ligga dem till last” så jag säger därför alltid att jag klarar mig, fast det kanske inte skulle vara hela sanningen. Så åt mig har mina vänner tvärtom fått säga att jag FÅR be om hjälp, att de lyssnar och bryr sig.
Här tror jag det kan vara bra att försöka ta reda på var personen kan få professionell hjälp, ifall hen ännu inte har sökt den. Och erbjuda sig att hjälpa till till exempel med att komma med till läkaren eller psykologen om personen vill det. Jag skulle aldrig släppa någon annan med till mina läkartider, jag har gått till alla psykologer och andra stödpersoner själv, men alla är inte lika ”kan själv” (=rädd för att visa sig sårbar) som jag, och då kan en vän vara bra att ha med som stöd. Att erbjuda sig att hjälpa men också hänvisa till proffs när det behövs. Och om personen visar tecken på att inte lita på sin stödperson- be hen byta direkt och försök förklara att det är okej!
Om personen vägrar ta emot professionell hjälp (jag själv var t.ex. extremt kritisk till det, och funderade på om jag var ”tillräckligt sjuk”) så påpeka då att dessa personer är proffs, deras arbete är att se till att folk får det bättre, de har tystnadsplikt (och det här var enda orsaken till att jag personligen vågade söka hjälp) och det är bättre att söka hjälp tidigt än att vänta tills man har en riktigt svår depression- för tro mig, den tar det tid att ta sig upp från. Man kan inte tvinga någon att söka hjälp, men att förklara åt den som mår dåligt att det inte är pinsamt att gå till en psykolog kan hjälpa mycket! (Det gjorde faktiskt en av mina vänner och det är mycket tack vare att hen sade det till mig som jag vågade söka hjälp). Glöm inte bort att ta hand om dig själv också! Det är lättare att stöda andra om man också vårdar relationen till sig själv!
Stort tack för frågorna, P! Jag tror det är bra att vi funderar på dylika frågor för säkert har vi alla en vän eller bekant som kan behöva stöd, och det är inte alltid lätt att veta hur man stöder hen på bästa sätt. Jag hoppas att ni fick något ut av det här, som sagt så är detta baserat på mina erfarenheter, och dessa kan så klart skilja sig från någon annans, så det här är ingen manual för hur man ”ska” göra. Om man har möjlighet att höra av proffs (psykologer, terapeuter, läkare osv.) vad de rekommenderar att man gör och säger så ska man ta chansen!
Också på YouTube svarar jag på frågor denna vecka. Min senaste video hittar du här:
Sluta prata! var min första tanke när jag genast fick höra en massa andras historier om utmattning när jag äntligen vågade berätta om min egen utmattning. Bilden är tagen på min 25-årsdag.
