En hel värld ni inte vet något om

Jag får ofta höra att jag är modig då jag är så öppen med min psykiska ohälsa. Jag håller inte riktigt med det här av flera anledningar. För det första var jag tyst så länge. Jag mådde skit en så lång tid utan att jag sade nånting. Låtsades som att allt var bra.

Men det jag också vill säga är att jag inte alls är så öppen som jag kan verka. Det som påverkat mig allra mest i negativ riktning och fått mig att hata mig själv mest, är något jag nämligen aldrig skriver om här i bloggen, men som jag pratar om varenda gång i terapin. Mina vänner vet vad det handlar om. N vet verkligen vad det handlar om. J var också medveten om det. En av de få som faktiskt visste hur illa det var. Jag skulle så gärna vilja. Men jag vågar inte. Jag orkar inte. För om jag vågade skulle jag få så mycket skit för det. Inte från mina läsare men från andra människor som vill rädda sitt eget skinn.

Jag skulle kunna säga att det ni faktiskt FÅR läsa om är 25 % av det jag varit med om. Och jag vet att det jag skrivit om ÄR mycket, för mycket bara det. Men det är bara en fjärdedel av allt. Jag skyddar mig själv på det här viset och gör så att jag inte måste ta fler konflikter än nödvändigt. Jag håller på och bygger upp ett avstånd till det här, men tyvärr är det något som inte går att helt ta sig ur för mig. Och därför får ni inte veta mer. Och om du lyckats lista ut vad hela det här helvetet har handlat om för min del, håll det för dig själv eller prata om det med mig personligen. Som sagt skyddar jag mig själv genom att inte skriva mer hit, och jag hoppas få den respekten också av er! Så nej, jag är inte bara modig och öppen. Jag är också rädd och sluten!

Håll alltid det i åtanke när ni läser bloggar, scrollar instagram och kollar YouTube. Det är bara en viss sida som visas. Inte allt. Döm aldrig någon utefter deras blogg, eller ja, skriv nu inte ut dina domar åtminstone. Du kan aldrig veta vad en person går igenom om hen inte berättar, och ofta berättar man inte allt. Av olika anledningar.

Och idag läste jag en artikel där J:s mamma uttryckt sig om Facebook i förhållande till hans död. Jag minns henne som en av få människor som faktiskt såg hur mycket jag sörjde och hur mycket min värld rasat samman efter att han dog. Jag tänker ofta på kloka saker hon sade till mig och resten av bandet när vi pratade med varandra i samband med bandövningar i hennes källare.  I övrigt kändes det mest jobbigt för mig att läsa alla andras uppdateringar. Jag kände mig så otroligt ensam och ärren finns fortfarande kvar från den här tiden. Om jag idag träffat 20-åriga jag hade jag uppmanat mig att söka krishjälp, be om sjukskrivning och logga ut från Facebook på obestämd tid. Jag är fortfarande SÅ tacksam över att jag råkade ta en tupplur och hade LOGGAT UT från Facebook när vila i frid-uppdateringarna kom. (Den här tiden var jag aldrig utloggad från Facebook) Jag fick reda på det genom att en av mina närmsta vänner ringde och berättade. Jag är fortfarande så enormt tacksam för att hon ringde och inte bara skickade ett textmeddelande. Det visar för mig att hon tog min och J:s vänskap på allvar och att hon brydde sig om mig. (Och fortfarande gör det, för vi rings med jämna mellanrum och skriver ofta i facebookchatten då vi inte mera bor i samma stad) Nåja, det var inte det här som det här inlägget egentligen skulle handla om, men jag ville nämna den här artikeln för jag tycker att Anita har viktiga poänger i artikeln! Och också en stor del av sorgen efter J skriver jag ju inte heller om, av olika anledningar, så egentligen passade det ju också in i det här inlägget. Slut på monsterstycket.

Och ja, hoppas ni haft det bra på svenska dagen. Här är min lilla trudelutt till dagens ära: