Instagram stressar mig

Jag brukar skriva om sociala medier med jämna mellanrum här i bloggen. Jag har ganska länge haft en ganska negativ bild av dem, och det är ju på grund av min utmattning. Jag var så utmattad av mitt gamla kaosliv så det kändes som att jag på riktigt blivit dummare än förr. Analyshjärnans funktion var ordentligt nedsatt hos mig, och saker som jag kan göra utan jättestor ansträngning idag skulle för två år sen ha tagit en hel dags energi.

Jag minns när vi flyttat hit till Esbo och jag skulle gå med adresslapparna (alltså de där ”vi har flyttat”-lapparna till nära och kära) till postlådan 500 meter bort. Det var en hel dags projekt att orka med det. Visserligen spelar min panikångest också en stor roll i den här situationen, jag var livrädd för att behöva hälsa på någon av grannarna. Jag trodde det stod ”misslyckad” skrivet i pannan på mig.

Då var det jobbigt att se hur duktiga alla andra var precis hela tiden, på sociala medier. För som sagt hade jag svårare än vanligt att skilja på verklighet och some-verklighet. Det kändes som att alla bara presterade precis hela tiden och jag orkade personligen ingenting. Det tog tid innan jag insåg att det som folk laddar upp på instagram (som är det sociala medium jag kanske mest befinner mig på i dagens läge) bara är en del av deras liv. Kanske 5-10 procent. Och då den bästa 5 procenten i de allra flesta fall. Det här insåg jag faktiskt under den some-paus jag hade i november 2016-februari 2017. Ja, precis, jag var utloggad från facebook och instagram i över tre månader. 100 dagar för att vara exakt. Jag har gjort en video om det här för länge sen, den hittas här. Egentligen var det meningen att jag skulle göra det här inlägget som youtubevideo också, men sen kändes det ändå som att det fungerar bättre som blogginlägg. Jag kommer dessutom att ändra min youtubekanal lite också, så då passar den här videon inte riktigt in i det nya. Mera på kanalen i morgon. Prenumerera gärna redan nu så missar du ingenting!

Men det är inte egentligen glansbilderna på instagram som stressar mig mera. Jag är ju medveten om att de är just det, glansbilder. Det är faktiskt inte så mycket hur många likes per bild jag får heller, som jag skrev om för snart ett år sen. Utan det är en helt annan grej som stressar mig. Det är det där förbannade ”follow for follow”-beteendet. Alltså att följa potentiella följare på instagram. Jag blir utsatt för det i princip varje dag.  Åtminstone varje gång jag lagt upp något nytt. Då får jag alltså en notifikation om en ny följare. Sen kollar jag att ”jaha, nu har jag 283 följare” för att nästa dag se att det är 281. Och ja, jag VET ju att företag och andra konton också gör så här för att få större följarskala, men det stressar ändå. Det blir liksom en extra press på mig att leverera ännu lite bättre inlägg på plattformen, så jag inte hela tiden ska förlora följare. I skrivande stund har jag 280 följare. I morgon kan det lika väl vara 284 som 274. Och även fast jag är medveten om det här så blir det ju så att jag funderar vad det var för fel på min senaste bild då man måste avfölja. Eller tvingar mig själv att lägga upp bilder oftare än vad som känns bekvämt för mig så att jag inte ska bli bortglömd.

Jag skulle vilja vara lite mera äkta på instagram än jag är. Men jag har märkt hurdana inlägg som är populära och får folk att stanna. Och det är de där glansbilderna. Inte de som handlar om verkligheten. Eller ja, den opolerade 95-procentiga verkligheten. Som tur är instagram inte lika viktigt för mig som det var för två år sen. Jag har ju bloggen och här strävar jag efter att vara så äkta som möjligt. Och jag tror det är min bloggstyrka. Vad tror ni?

Här nedan har ni mitt instagramflöde. (Tryck på bilden så kommer ni dit) Följ om ni är intresserade av mina glansbilder!