Svår utmattning

Om någon i början av december hade frågat mig hur mitt tillstånd förändrats sen jag blev sjukskriven skulle jag säkert ha svarat att utmattningen var bättre men depressionen ganska samma. När jag bokat läkartid började min terapeut att skriva sitt utlåtande för att läkaren lättare skulle kunna formulera sitt. (Dessa utlåtanden ska fpa ha då de står för den största delen av kostnaden för terapin.) I samband med att terapeuten skulle skriva utlåtandet fick jag fylla i två enkäter, den där typiska bdi om depression (jag har skrivit om den här) och en jag aldrig sett förut om utmattning. Utmattning är ju som sagt inte en egen diagnos i vårt 100-åriga land, så därför har jag aldrig fyllt i den här blanketten förr. Jag kommer att skriva om det här i något skede!

Men i alla fall, enkäterna är ganska lika varandra, de består av frågor med olika svarsalternativ som man ska kryssa i det alternativet som stämmer in bäst på en. Båda fungerar enligt principen att hög poäng är ett allvarligt tillstånd. På bdi fick jag den här gången 28 poäng. Det är det lägsta jag nånsin fått på den blanketten och det innebär medelsvår depression (30 och högre brukar klassas som svår). Det var ju hoppfullt tänkte både jag och terapeuten tills hen hade räknat utmattningspoängen som var 54 eller 55. (Jag kommer inte ihåg hur många poäng man kunde ha, men det är kanske inte så viktigt i det här sammanhanget.) Mina poäng innebär alltså att jag fortfarande har allvarlig utmattning. Efter två år och tre månaders sjukskrivning och fyra månaders studier. Och då tycker jag själv att jag mår så mycket bättre än 2015 då jag blev sjukskriven. Det här gav också insikt i hur allvarligt utbränd jag faktiskt var då och hur hemskt det hade varit om jag inte blivit sjukskriven då jag blev det. Poängen jag fick nu var inte maxpoäng, men jag hade säkert fått maxpoäng på den här skalan om den presenterats för mig 2015.

Det värsta är att det här lite ger mig ro i själen. Jag var inte sjukskriven så länge som jag var, i onödan. Jag var på riktigt utbränd, och är det  fortfarande i viss mån. Många timmar av min sjukledighet gick åt till att fundera på om jag förtjänade att vara sjukledig. Om jag hade presterat tillräckligt för att få kallas utbränd. De första gångerna jag gick hos psykologer gick åt till att berätta hur mycket jag faktiskt gjort (och i efterhand kan jag säga er att det är en hel del) och att fundera om det är tillräckligt för att bli utbränd (och jo, det var det ju) Men jag kände mig så fruktansvärt otillräcklig. Och jag gör det fortfarande ganska ofta.

Men i alla fall. Det som det här säger är ju att utmattningssyndrom är en riktig sjukdom som det tar länge att återhämta sig från. Mycket längre än man kanske från början tror. Och att depression och utmattning inte är samma sak även om gränserna mellan dessa sjukdomar kan vara diffusa.

För min del blir det ju att se till att jag får vila tillräckligt, och det här resultatet hjälpte mig faktiskt med tidsplaneringen av graduskrivandet. Men jag funderar ändå på om jag faktiskt skulle ha mått bättre av att vara sjukskriven en längre tid, eller åtminstone sjukskriven på halvtid eller 25 %. Det här kommer jag ju aldrig att få veta, men vi får se hur jag kommer igång med graduarbetet. Jag kommer att hålla er uppdaterade.

En svårt utmattad kvinna med svår depression som försöker le framför kameran men samtidigt är så orolig för om man får se glad ut när man har depression. Juli 2016, fotografen heter Siiri Nikkinen.

Och i fredags nåddes jag av ett hemskt dödsbud. Jag kommer inte skriva mer om det här av respekt för de närmsta anhöriga. Men jag ville heller inte låtsas som att inget har hänt. Vila i frid!