Egentligen är jag 23 år gammal, eller kanske 31?

Jag följer en brittisk youtuber som heter Jessica Kellgren-Fozard. Hon är döv och har också några andra funktionshinder och dessutom gillar hon vintagestil i form av frisyrer, smink och kläder. (Något jag också är lite fascinerad av men aldrig berättat förut här) Jag hittade Jessicas kanal i samband med att jag gick en kurs i AKK (alternativ och kompletterande kommunikation) och tittade på videor kring teckenspråk och andra sätt att uttrycka sig. Hon berättade i en ganska ny video sin riktiga ålder och hon är alltså två och ett halvt år äldre än jag. I den här punkten berättade hon också att hon brukar föreställa sig att hon är två år yngre än hon faktiskt är, på grund av att hon var så sjuk under två år av sitt tonårsliv att hon inte minns dessa år.

Och det här var SÅ tröstande för mig att höra. För det är ju lite lika för mig. Jag minns knappt 2015 och 2016 för jag var så sjuk. Men jag brukar skämmas något otroligt över att jag inte har min magisterexamen ännu, att jag inte är gift och inte har barn. Så kanske jag borde tänka att jag är 24 istället för 26? Eller kanske 23? För året 2011 då J gick bort var det värsta i mitt liv och det kommer jag inte ihåg mycket från. Jag vet att det inte är så stor skillnad mellan 23 och 26, men tro mig, det är MYCKET oftare jag får frågor kring vad jag ska göra med mitt liv nu än när jag var 23. Jag förväntas veta, medan när jag var 23 fick jag höra att jag ännu är ung och det är okej att fundera. Iofs var jag 23 (fyllde 24 några månader senare) när jag blev sjukskriven och folk vågade väl inte skuldbelägga mera än nödvändigt när de redan visste att jag var utbränd. Men ändå ger det här en press som inte är helt trevlig, jag känner mig som att jag halkat efter alla andra. Och det var ju inte därför jag stressade mig sjuk.

Samtidigt vet jag att mina sjukdomar och traumatiska år åldrat mig ganska ordentligt. All naivitet som man kopplar med ungdom har flugit långa vägar bort från mig och jag är snarare cynisk än optimistisk. Också ett skyddsbeteende antar jag. Jag känner mig jämnårig med min sambo som är 31. Faktum är att när jag var på 30-årsfest i somras var på väg att säga till min kompis som ålderskrisade att det inte är så farligt att fylla 30 då jag redan fyllt 30 i november. (Nu fyller ju jag i september men sambons födelsedag är i november, därav november i det här sammanhanget.) Jag är medveten om att jag inte kan veta hur det känns att vara 31 innan jag är det, men det känns alltså som att jag och N är på ganska samma nivå i mogenhet. Något som är ganska praktiskt då vi lever ihop.

Här är från när jag på riktigt var 23. November 2014 och adventskonsert. Här har jag försökt mig på någon typ av ”vintagelockar” och jag minns att jag var nöjd med frisyren. Ganska ofta känns det som att jag gick från 23 till 26 på en natt, då sjukledigheten är så grumlig i mitt minne.

Ja inte vet jag, på ett sätt är det skönt att tänka på sjukledigheten som en parentes, men på annat sätt vet jag att den var totalt nödvändig och jag inte hade överlevt utan den. Det är ju lite så med allt, att det finns flera sidor av det.