Inte ännu

Jag har inte berättat det här för er, men jag har alltid trott att jag ska gifta mig och få barn som väldigt ung. Jag vet att jag fortfarande är ung, men tidigare  var jag helt säker på att jag skulle ha åtminstone ett barn vid 25 års ålder. Jag är 26 nu och jag har inga barn. Jag är inte gift heller, men har varit förlovad sen jag var 22.

När jag var sjukskriven hände något med mitt inre och jag hade en nästan fysisk barnlängtan. Jag började gråta när jag såg uppdateringar om graviditeter och nyfödingar på sociala medier och jag lyssnade på alla podcaster jag kunde hitta, som handlade om barn, förlossningar och graviditet. Jag har i efterhand insett att det här till en ganska stor del berodde på att jag skämdes över att vara sjukledig, och trodde att jag skulle skämmas mindre om jag var föräldraledig. Förstås är det väl också delvis en ren barnlängtan, men jag tror skammen över att jag var hemma och ”gjorde ingenting” var huvudorsaken i den här längtan. (Ja, det heter längtan också i bestämd form. Jag slog upp det i SAOL!) Jag tror också att jag kände mig så onödig att jag skulle ha velat ha någon att ta hand om. Någon som skulle vara helt beroende av mig.

I augusti skulle min älskade katt Maja på operation. (Hon bor hos mina föräldrar, men jag bodde hos dem tills att Maja var fyra år gammal, så hon är nog min katt också) Korsbanden i vänstra knät hade gått av och det skulle fixas. Jag var ansvarig för att Maja kom till operationen och för eftervården de första fyra dagarna efter operationen. Jag var väldigt nervös för hur det här skulle gå, och det blev jättejättejobbigt när vi hämtade henne från operationen och hon var helt konstig av alla mediciner hon fått. Jag skulle dessutom ge henne en opiatmedicin som smärtlindring de första dagarna, och den var hon inte helt villig att ta då smaken inte brukar vara något som katter gillar. Maja var inget undantag i det här avseendet och jag fick tvinga i henne medicinen. Sen skulle det kollas att hon vilar och inte hoppar, och Majas favorithobby är ju att hoppa så det var inte helt lätt. De här dagarna var jättejobbiga för mitt psyke och jag var verkligen orolig. Så orolig så jag knappt vågade gå på toaletten och glömde att äta. Att glömma att äta är inget ovanligt hos mig då jag mår dåligt, men det är alltså ett varningstecken. Operationen och återhämtningen gick bra och Maja mår bra idag, men jag var länge otroligt trött efter det här.

Efter den här upplevelsen har jag inte längtat efter barn. Inte i alla fall lika starkt som tidigare. Jag insåg att jag inte ännu orkar oroa mig så där mycket, och jag vet att om jag fick barn nu så skulle jag oroa mig över allt och inget kring det här barnet. Och det här är säkert ett bra tecken i grunden, som visar att jag bryr mig. Men just nu är jag inte redo för den där oron. Jag behöver få må bättre själv innan jag ska ta hand om någon annan på heltid. Och när jag mår bättre själv har jag också lättare att hantera om någon annan behöver hjälp.

Inga barn ännu på grund av min oro och min inte helt hundraprocentiga hälsa. Men jag tar hand om Maja med jämna mellanrum istället.

Och jag har stängt av kommentarsfältet till det här blogginlägget då det var väldigt känsligt för mig att skriva. 98 % av alla kommentarer jag får är fina och genomtänkta, och ger mig nya infallsvinklar kring det jag skrivit. Men det här inlägget är ännu så starkt för mig så jag orkar inte ta emot kommentarer kring det. Jag vet att ni förstår det här! Gillar ni det kan ni trycka på stjärnan här nedanför så vet jag att jag har ert stöd. Eller gilla det på facebook. Jag ville skriva det mest för att förklara för mig själv att det är okej att jag inte är mamma ännu. Även fast jag för tio år sedan trodde att jag skulle vara det i min ålder. Och att det är okej att tänka om.