Jag har ingen aning
Tack för reaktionerna på mitt förra inlägg! Det här var ett inlägg jag var livrädd för att publicera, men reaktionerna har bara varit stöttande! Väldigt fint av er! Nu till dagens ämne. Staffan skriver en blogg om psykisk ohälsa och den är värd att kolla in om ni inte redan har gjort det. För några veckor sen frågade han efter fördomar vi andra som lider av psykisk ohälsa kan ha hört om just detta, och jag skrev en kommentar kring det här. Min kommentar var den om att jag är ung, alltså har jag ”inga riktiga problem” och att man inte kan må dåligt om man har en kärlekspartner, och ”favoriten” – att jag är lat. Jag har hört mycket mer än bara det här, men det var det som jag kom på när detta efterfrågades. Inlägget jag skriver om hittas här.
Efter att det här inlägget publicerats frågade Staffan hur vi andra vill bli behandlade när vi mår som sämst. Och här kunde jag inte svara nånting för jag kom på att jag har ingen aning om det här. Jag vet inte hur jag vill att folk ska behandla mig när jag mår som sämst, för jag har aldrig gett mig själv den respekten att ens fundera på det här.
Min första tanke kring det här var att jag vill bli lämnad ifred. För när jag mår dåligt drar jag mig undan folk då jag tror att de ogillar mig lika mycket som jag själv gör. Men jag började fundera på om det faktiskt är så eller om det bara är depressionen och skammen som talar här. Jag hatar att gråta framför andra människor och jag vill inte besvära andra med mina problem. Det känns som att jag gör bort mig då. Samtidigt så skulle jag aldrig ha sökt hjälp utan andra människors input.
En sak som jag minns som jättejobbig när jag var sjukskriven, var när folk frågade mig när jag skulle studera igen. Det bekräftade liksom min känsla av att inte vara en riktig människa då jag inte studerade eller jobbade som alla andra, och jag hatade att inte ha ett svar på det här. Jag var liksom inget utan mina prestationer. Ingenting värd. Ännu i augusti förra året var jag livrädd för att mina studieförsök skulle sluta i förnyad sjukledighet. (Min sjukledighet på över två år tog alltså slut i september förra året.) Den har inte gjort det ännu, men jag mår igen ganska dåligt om jag ska vara ärlig. Våren, och särskilt vårvintern, är INTE min tid på året. Den här frågan fungerade väl också som en påminnelse om det som faktiskt gjort mig så sjuk som jag var. Och när man mår som sämst vill man kanske inte hela tiden bli påmind om det som får en att må dåligt.
Förra veckan var jag en snabbis till Åbo för att bland annat se på Studentteaterns nya pjäs Törnrosa Exposed. Sista föreställningen ges ikväll, så gå om du är i Åbo och inte har något annat för dig ikväll! Två av mina vänner är med i den här pjäsen och av den här anledningen kändes det viktigt för mig att se den. Efter pjäsen pratade jag lite med en av mina vänner och hon sade att hon hoppades att vi snart skulle kunna ses lite mera ordentligt, och vips hade vi bokat lunchdejt till igår då jag igen var i Åbo i studieärenden. Och ni anar inte hur bra det kändes att hon ville träffa mig just nu då jag igen tror att ingen vill träffa mig. Jag mår alltid bättre när jag pratat med just den här vännen, hon är verkligen guld värd!
Jag blir inte riktigt klok på mig själv nu. Men alltså, jag vill både bli lämnad ifred och träffa mina närmsta vänner när jag mår som sämst. Jag blir så självkritisk när jag mår dåligt, och analyserar sönder mitt eget beteende när jag är med folk så det är väl kanske bra att begränsa det sociala till att umgås med sådana som jag vet att tycker om mig. Alltså sambon och mina närmaste vänner. Och att faktiskt ge mig själv ensamtid. För den behövs fortfarande ganska ofta. Tack Staffan för en bra fråga, jag tror det var viktigt för mig att få fundera på det här!
Här är jag. Och jag känner inte den här personen riktigt. Men jag lär känna henne mera och mera hela tiden. Och jag ska försöka fixa lite nya bilder så småningom, men nu har det varit mycket.
Och förresten så nådde min youtubekanal 50 prenumeranter i tisdags! Här är lite Sibelius för att fira det:
