För ful för instagram

Förra veckans torsdag var det selfiens dag. Det kanske kan kännas lite fjantigt med en egen selfiedag, men för mig gav det här en möjlighet till reflektion kring vilken betydelse en selfie kan ha, och hurdana selfies som publiceras och hurdana som blir kvar i telefonen eller som till och med raderas. Jag hittade en bild från 2014, som av olika anledningar inte fick bli uppladdad på sociala medier, och skrev en lång bildtext till den. Bilden klarade sig bra och fick mycket uppskattning, och jag tänkte faktiskt att bilden och bildtexten (med lite styckeindelning) skulle passa som ett helt blogginlägg. Alla som läser bloggen följer ju inte mig på instagram, så här har ni torsdagens selfie, med tillhörande funderingar.

@kuggekugge (#kuggeskriver, en blogg jag tycker är värd ett besök ifall ni inte ännu är bekanta med den) skrev att det idag är selfiens dag. Samtidigt är det ju också torsdag, så här är en #tbt till en julfest 2014. Jag minns att jag ville få min frisyr på bild, eftersom jag satsat mycket tid på att få den perfekt. Den här gången var jag bara lite besviken på resultatet.

Varför frisyren var så viktig för mig på fester kring 2013-2014 var för att jag såg mig själv som den fulaste människan som gått i ett par skor. På grund av ständig stress från ungefär 2010 nån gång (2012 hade jag något i stil med tre lediga dagar på hela året) hade jag gått upp ganska mycket i vikt, och det fick mig att hata mig själv ännu mer än jag gjort tidigare.

Då jag tog bilden tyckte jag att jag såg ganska glad och nöjd ut här, men nu ser jag ju en kvinna med en enorm osäkerhet i ögonen. Jag är också helt röd i ansiktet av stress. Att jag ser sånt här i bilden kan också bero på att jag, med facit i hand, vet att det vid tillfället då bilden togs inte var länge tills jag sedan blev sjukskriven för svår utmattningsdepression. Bara några månader.

Jag publicerar den här bilden idag för att jag då den togs aldrig skulle ha publicerat den, jag tyckte min dubbelhaka (som nästan inte ens syns) var enorm, hemsk och rentav äcklig. Frisyren var jag bara nästan nöjd över och sminket var inte heller perfekt. Det som fick synas på sociala medier skulle vara så perfekt som möjligt.

Det här blev kanske inte världens muntraste text, men jag var inte särskilt munter den här tiden fast jag gjorde allt för att verka glad och bekymmersfri. Jag var så rädd för att uppfattas som gnällig och lat. Därför får den här bilden vara mitt bidrag till selfiens dag, för den speglar en verklighet jag gjorde allt för att inte behöva se. Men nu ser jag, och minns, även om det fortfarande gör ont. Och det viktigaste jag ser när jag ser den här bilden, är att jag inte var ful trots att jag vägde några kilo mera än jag gör idag!Och oj, det blev ju nästan ett blogginlägg av det här. Ge dig själv en klapp på axeln om du orkade läsa hela texten! (Och sen kom det en massa hashtaggar men dessa passar kanske inte lika bra i bloggsammanhang.)

Ja, det blev ju faktiskt ett blogginlägg av texten, och jag tycker att budskapet är så viktigt att det förtjänar att faktiskt publiceras också här på bloggen. Jag hade egentligen tänkt publicera ett annat inlägg idag, men nu råkade den här texten vara skriven och därför ville jag dela med mig av den. Vill ni ha the real experience och se (och kanske också gilla) bilden på instagram, så hittar ni den här. Och om du har instagram, men av någon anledning inte följer mig– gör det gärna! Jag är inte den som spammar 20 bilder om dagen, så det behöver du inte åtminstone oroa dig över!