Första gången

I helgen var jag vid en väns sommarstuga i Åbolands skärgård. Jag brukar vara där åtminstone en gång per sommar, och när jag är där får jag vila från ångesten en stund. Under mina sjuklediga somrar har veckosluten här varit de bästa under hela sommaren. Det var alltså väldigt skönt att få åka dit igen och umgås med några av mina bästa vänner.

Tiden gick fort och vi bastade, simmade, pratade, åt och drack, sjöng och pratade lite till. Eftersom en i sällskapet snart fyller 25 firade vi henne, och jag hade blivit ombedd att dra ett litet uppträdande som en del av festligheterna. Det gick helt okej, med tanke på att jag ändå haft ganska lite tid för övning nu då jobbet tar en stor del av min tid. Jag fick till och med dra två extranummer så jag tror det var uppskattat.

Efter att vi sjungit och ätit tårta och diskuterat allt mellan himmel och jord började jag känna mig trött. Jag har ju väckning halv sju på vardagsmorgnar, och även om det är helt överkomligt så brukar jag bli trött före elva på kvällen. Den här lördagen hade jag sovit till åtta, men förstås kört en ganska lång bit, så när vi slutat med den ”officiella” delen av festen där vid ett på natten var jag ganska mör. Jag satt uppe och pratade en stund, och sen bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Och det här är helt revolutionerande för mig!

I sådana här sociala situationer (också på läger och liknande när jag var yngre) har jag alltid varit en av de sista att gå och lägga sig, också om jag varit fullkomligt övertrött. Jag har varit fullständigt livrädd för att missa något roligt. Och ska vi vara helt ärliga har jag också varit rädd för att om jag går undan så börjar folk prata skit om mig. Jag har sådana erfarenheter från lågstadiet, och eftersom jag så länge förminskade problemet med mobbningen som det här faktiskt var, så hölls rädslan för vad folk skulle säga om mig kvar i mitt innersta. Jag har skrivit om det här förut, är ni nyfikna hittar ni inlägget här. Bäst att gå och lägga sig sist och stiga upp först då. Det har varit en av mina många strategier för att folk inte ska prata illa om mig bakom ryggen. Det och att alltid göra så som alla andra vill och inte alls bry mig om vad min egen kropp säger åt mig. Något som i sin tur inte hjälpt min självkänsla på traven precis.

Eftersom jag sov i vardagsrummet och det var ganska svalt utomhus förflyttade sig en del av gänget in till vardagsrummet för att prata vidare och lyssna på musik. Jag som är extremt ljud- och ljuskänslig och dessutom har svårt att somna borta hemifrån somnade ju inte, men det var ganska skönt att konstatera att jag inte är så intressant så folk skulle orka sitta och prata skit om mig. Åtminstone inte i det här gänget. Jag är ganska säker på att de trodde att jag sov, för när jag steg upp för att dricka lite vatten såg jag förvånade miner och en frågade om jag var vaken. Jag fick ju inte så mycket mera sömn än om jag skulle ha varit bland de sista att lägga sig, men jag tror att jag låg och vilade också hjälpte. I söndags var jag inte alls lika trött som jag brukar vara när jag gått och lagt mig sist. Och det tror jag berodde både på det att jag lyssnade på mig själv och att jag vilade fast jag inte lyckades somna så lätt, och också det att jag på riktigt märkte att bara för att jag inte är med så börjar folk inte automatiskt med någon felanalys i hur jag är eller beter mig. Jag tror jag behövde den insikten.