Jag skäms fortfarande

Som jag tidigare nämnt blir jag kallad modig ganska ofta. För att jag sökte hjälp när jag behövde den, och för att jag berättar (delar av) min historia. Även om modighet anses som en positiv egenskap så är det inte bara positivt när folk kallar mig modig. Jag har lite nosat på det här förut men nu har jag kommit på en till orsak till varför det stör mig att folk säger att jag är modig.

För det första är det ganska sorgligt att anses som modig för att man försöker ta också sin psykiska hälsa på allvar. Hälsa är inte bara kropp, det är knopp också. Och om man mår dåligt psykiskt kan man få ganska många fysiska symptom också. Här kan ni läsa om mina. Att vara modig när man söker hjälp för sina psykiska problem skvallrar om att det är lite pinsamt att må dåligt psykiskt. Eller åtminstone att erkänna det. Men tänk efter hur vanligt det är att få t.ex, öroninflammation, feber eller magsjuka. Varför skulle det vara mera ovanligt att ibland må sämre själsligt?

Men det som stör mig allra mest är det när folk skriver att ”det är vanligt att man skäms för sin psykiska ohälsa och därför inte söker hjälp” och menar då att jag inte skäms. Det här är SÅ långt från sanningen som man kan komma. Om det är något jag är bra på så är det att skämmas! Det är också lite förminskande av den orsaken att jag faktiskt lidit av depression till och från 2002 nån gång. Jag sökte hjälp 2015. Ni vet inte hurdan prestation det var för mig att söka hjälp. Det var inte bara att konstatera ”jaha, jag mår inte bra, kanske jag ska söka hjälp.” För att jag höll på att skämmas ihjäl och var livrädd för att ringa telefonsamtal.

Och jag skäms fortfarande över att ha varit utbränd. Jag pratar aldrig om vad jag gjort åren 2015-17 på jobbet eftersom jag skäms. Jag är orolig för att inte få fortsättning på mitt arbetskontrakt om det kommer fram att jag varit utbränd. Knappast finns det något att oroa sig för, men som sagt så kan skam orsaka ganska mycket ångest och oro. Även om jag skriver om att jag tar medicin för mitt mående och går i terapi så skäms jag över det. Bara för att man pratar om något betyder det inte att man är stolt över det.

Om det är något jag är bra på så är det att skämmas. Det skrev jag om i min kolumn som publicerades i december 2018 i tidningen Respons. Här kan du läsa hela tidningen!

Jag är inte modig för att jag sökte hjälp. Jag är inte modig som bloggar om det. Jag skulle inte ha överlevt utan hjälp och jag hade prövat i princip allt annat. Att söka hjälp var min allra sista utväg och i början tyckte jag faktiskt att jag hade gett upp för att jag gjorde det. Jag skulle ju klara mig själv! Men samtidigt var jag så förbannat trött på att bara vara tyst och låtsas som att allt var bra, när jag inte mått bra på så lång tid. Och därför bloggar jag- inte för att jag inte skäms mera. Jag skäms fortfarande helt massor över min utmattning och depression. Bloggen fungerar som ett verktyg i att försöka hitta acceptans kring det här, och på sikt sluta skämmas. Eller i alla fall skämmas mindre än nu, för den här skammen påverkar min vardag negativt.