Det är inte kvinnorna som är problemet

Idag är det den internationella kvinnodagen. Vad passar då bättre än att reflektera över sin kvinnlighet och kvinnohat? Här kommer lite reflektioner om skitprat, kvinnlig vänskap och att visa känslor.

Tidigare var jag också en sådan som skojade om att jag inte är en typisk kvinna som bara sminkar mig och pratar skit. Mina mobbningserfarenheter styrde här och länge var jag av den åsikten att det är lättare att umgås med män. De pratar i alla fall inte skit om varandra och skrattar åt meningslösa skämt om att någon glömt att diska. Ni hör ju, ganska kvinnohatiskt. En del av mitt kvinnohat beror troligtvis också på att jag aldrig riktigt gillat mig själv.

Våren 2017 då jag tog två kurser via öppna universitetet för att sakta komma tillbaka till något slags studerande började jag lyssna på podcasten Penntricket med Lady Dahmer och Cissi Wallin. Lady Dahmer har gjort mycket gott för min självbild och också den här podcasten öppnade mina ögon för hur mycket kvinnohat som ändå finns i vårt samhälle. Under mina år som sjukskriven funderade jag mycket över mina vänner och var helt säker på att ingen skulle orka vara med mig då jag var så pinsam. Som tur har jag vänner kvar, men under min sjukskrivning fick jag börja ifrågasätta mina gamla tankar om att kvinnor bara är elaka och pratar skit. För de som hörde av sig och orkade fråga hur jag mådde fast de troligtvis skulle få samma svar som sist- de var alla kvinnor. Det var mina kvinnliga vänner som orkade med mig också när jag mådde som sämst. Det var aldrig kvinnorna som var problemet. När det gäller mobbningen tror jag det hörde ihop med dålig klassanda och att de vuxna helt enkelt inte tog det på allvar. Lite skitprat liksom? Get over it! Jag behöver kanske inte säga att jag fick extrema svårigheter att lita på folk efter det här. Det är fortfarande idag mina kvinnliga vänner som jag har mest kontakt med. Just för att jag insett djupet av vänskapen. Och jag är tacksam över att jag insett det. Att skitstövlarna i lågstadiet inte hindrade mig från att skapa bra relationer. Mobbarna kanske ändå inte vann?

En sak som jag också vill fundera på idag angående kvinnlighet och kvinnohat är synen på att det skulle vara mer okej för kvinnor att visa känslor än för män. Jag tycker inte riktigt att det stämmer. Speciellt gråt som känslouttryck är nog något som inte är helt ok för kvinnor heller, och nu talar jag ur egen erfarenhet. Om jag gråtit så att andra människor sett det har jag ganska ofta fått höra att det inte är så farligt att det är någon vits att gråta över det, att jag är hysterisk eller bara kort och gott jobbig. Mitt ex älskade att kalla mig jobbig, för han visste hur ont det gjorde för mig att höra det. Det här ledde till att jag lärde mig att jag inte får känna något, och om jag känner så ska jag åtminstone inte visa det utåt. För om jag gråter, blir arg eller inte bara är så jävla tacksam hela tiden så är jag svag och dålig. Jag höll på att skämmas ögonen ur mig för att jag grät på min morfars begravning. Det här med att aldrig våga visa känslor, och att alltid fundera på hur andra människor skulle uppfatta mig, var en av orsakerna till att jag blev utbränd. Jag har fortfarande helt extremt svårt att lita på att jag skulle få känna saker, och ha en personlighet. Och det där om att män inte skulle få visa känslor stämmer inte- gå bara på en fotbollsmatch så märker ni att det inte är sant. Just det där med att gråta är väl kanske ett undantag, men det här med gråt är svårt. Men att kvinnor bara skulle få gråta utan att höra att de ska bita ihop och sluta schåpa sig, det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Att gråt är något som ses som svagt, och dessutom ofta förknippas med just kvinnor säger ju också en del om hur samhället ser på kvinnlighet och manlighet. 

Det här är knappast några revolutionerande tankar, och jag är verkligen inte först med dem på något vis. Jag är inte heller säker på om jag fick dem uttryckta på ett tydligt sätt, men jag ville fundera på det här en dag som denna. Det blev lite mera personligt och känsligt än jag först tänkte det, men ibland blir det så. Och nej, det heter inte grattis på kvinnodagen. Det har jag skrivit förut men jag skriver det igen.

Köpte ett sånt här smycke för några dagar sen. Kommer nog att använda det också andra dagar än idag. Jag vet att det här smycket inte heller är oproblematiskt, men det betyder mycket för mig. Therese Lindgren som designat det var ett viktigt inslag i min vardag som sjukskriven, och även om sjukskrivningen var skitjobbig vill jag aldrig glömma den.