Inte värt det

Jag har pratat i radio idag. Det gick helt okej för en förstagångsradiopratare, men det kändes lite som att jag snubblade på orden. Jag var ju också jättenervös så troligtvis pratade jag inte alls lika långsamt som det först kändes. Simon som var programledare var riktigt trevlig och jag fick som tur inga frågor som jag kändes för närgångna. Här hittar ni programmet jag är med i. Ungefär vid 1:02 börjar intervjun med mig. Tycker ni ens lite att något jag sade var bra får ni väldigt gärna säga det! Och välkommen till dig som hittade hit via radion. Hoppas att du hittar något intressant att läsa. Men nu lämnar vi det, för idag ska jag skriva om en helt annan sak.

Förra veckans fredag hade min sömnmedicin tagit slut och jag hade glömt att fara till apoteket för att hämta den. Jag äter alltså en medicin för min depression och en till för mina insomningssvårigheter som delvis beror på depressionen. Det närmaste apoteket var stängt och eftersom både jag och sambon druckit varsin skvätt vin var det inget alternativ att åka (bil) in till Helsingfors för att hämta ut medicinen. Med kommunal trafik skulle det också ha tagit väldigt länge så jag tänkte att jag försöker klara mig. Det var ju ändå inte den antidepressiva medicinen, som ändå är den ”viktigare” av de här två.

Sambon påpekade att vi säkert har kvar av melatonintabletterna jag fick utskrivet på recept för några år sen, och att jag skulle prova med att ta dem. Jag hade ju ingen framgång med melatonin när jag fick det utskrivet så jag var lite tveksam men tänkte att då hade jag ju mycket svårare depression än jag har nu. (Ja, man kan köpa melatonin recepfritt men det är låga doser. Starkare tabletter kan man få utskrivet på recept, och det var alltså det jag fick 2015 och 2016. Maxdos. Så nej, en 1,9 mg tablett kommer inte att hjälpa mig då 10 mg inte gör det. Så nu har vi det utrett.) Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa den här gången, så jag tog då två 5 mg tabletter och gick och lade mig någon timme senare. Först var jag helt lugn och gäspade ganska mycket. Men ingen sömn kom. Det GICK helt enkelt inte att somna. Istället kröp en stark ångest fram, och i och för sig är det ingen överraskning eftersom jag brukar få ångest på kvällen ifall jag inte tar sömnmedicinen.

Efter en stund kom sambon för att kolla att allt var bra med mig. Det var det ju inte. Han försökte lugna mig med att säga att vi hämtar medicinen i morgon, och du kan fast sova hela dagen i morgon om du inte somnar nu. Jag hade sån panik så jag började gråta och snyftade fram något om att men jag måste stiga upp halv sju på måndagen för att hinna på jobb. Då kan jag ju inte sova hela lördagen! Då är hela veckoslutet förstört. Han försökte lugna mig på flera olika sätt men det gick inte så bra så efter en stund skickade jag honom tillbaka till vardagsrummet för att försöka sova en stund till. Och ingenting annat hände än att paniken bara blev ännu värre. Det hjälpte inte att det var 30 grader varmt och väldigt fuktigt i sovrummet.

Så efter en stund gick jag och lade mig i soffan och försökte sova där istället. Sambon spelade något datorspel med sin bror så de hade kontakt via telefon, och när jag hörde hans röst fick jag något annat att fokusera på än att jag inte kan sova. Under de stunder som hans bror svarade låg jag bara och grät för att N var tyst. Det skrek bara ”prata N, prata!” i mitt huvud. Hans röst var min enda tröst i just den här situationen. Efter en stund gick vi till sovrummet för att försöka sova. N somnade snabbt men jag låg och grät och stirrade upp i taket. Att N var bredvid hjälpte lite men jag fick vänta länge på sömnen. Det tog säkert till morgonen innan jag lyckades somna.

Varför jag skriver det här är för att jag ofta mötts av fördomar när det gäller min medicinering. Ofta vill folk poängtera att jag nog ska sluta med mina mediciner så småningom. Ungefär som att jag tog dem för att det är roligt? Jag har själv ofta känt press på att sluta med dem så småningom, men efter fredagens skräckupplevelse märkte jag att det inte just nu är möjligt. Jag mår fortfarande för dåligt för det och för att jag ska klara av att må bättre med hjälp av terapin behöver jag ännu medicinerna. Kanske kommer jag alltid att behöva ta medicin för just sömnen? Och vet ni vad, det är inget misslyckande. Varken att ta medicin för sömnsvårigheter eller depression. Och jag börjar förstå det mera och mera hela tiden. Jag tar mycket hellre medicin för att någorlunda klara av en normal vardag än att vara utan och knappt våga mig utanför lägenheten. Att vara utan medicin är just nu inte värt det.

Och nu så ni vet: Jag kommer inte att svara på frågor om vilka mediciner jag tar. Jag har redan skrivit nästan mera än jag vill om det här så jag uppskattar om ni inte ställer frågor om mina mediciner. Jag släpper inte heller igenom kommentarer om att en natts dålig sömn inte är något farligt. Jag vet det, för jag har haft sömnsvårigheter största delen av mitt liv. Att säga så förminskar bara problemet helt otroligt. Jag skulle inte äta medicin för sömnen om jag hade lätt att somna och att behålla sömnen. Jag vill inte heller ha andra tips för hur man kan somna lättare. Jag har nämligen provat det mesta. Mina sömnsvårigheter är inget påhitt utan ett helt riktigt problem. Det här kanske låter aggressivt men jag är bara så trött på att bli ifrågasatt och förminskad.

Kom ihåg att gilla min Facebooksida om du gillar det jag skriver! Är du intresserad av att höra mitt musicerande så rekommenderar jag min youtubekanal, eller att lyssna på mitt material t.ex. på Spotify. Jag finns givetvis också på instagram om du inte kan få nog av mina uppdateringar. Vi hörs igen nästa vecka!