Det svider ännu

Det svider ännu

Tack för stödet kring mitt förra inlägg! Det känns skönt att veta att jag inte är den enda som tycker det är lite kontraproduktivt att tvinga folk att kommentera andras bloggar bara för sakens skull. Och på tal om kommentarer så ska jag nu skriva om en som sårade mig rejält.

Då jag var aktiv inom församlingen hade jag ofta “konstnärliga förtroendeuppdrag”. Med det menar jag att jag ofta fick fungera som en del av ett kompband eller en försångare till de olika gudstjänsterna de ordnade. Det här var en av de stora anledningarna till att jag var så aktiv i församlingen- att jag fick hålla på med musik där. Då ungefär för tio år sedan var det populärt i min församling att ordna olika temamässor, dvs. gudstjänster med olika typer av musik, som t.ex metallmässa, jazzmässa och gospelmässa. En av de här mässorna fick en av mina dåvarande bandkompisar det musikaliska huvudansvaret för. Han hade frågat mig om jag kunde tänka mig att vara pianist på den gudstjänsten och det gjorde jag. Han började arrangera och öva med folk både enskilt och i grupp. Eftersom jag var jättedålig på noter den här tiden övade vi en del också bara på tumanhand.

Under en av övningarna berömde jag honom för att kunna så bra piano för att ha spelat så kort tid. Han hade vid det här tillfället spelat piano kanske 1-2 år. Jag hade tagit privatlektioner i nio år. Jag har i huvudsak klassisk bakgrund när det gäller piano. Vi spelade inte klassisk musik på den här mässan. Som svar på min komplimang fick jag att han tyckte jag spelade dåligt för att ha spelat så länge. Kompat av ett litet skratt för att lindra det hela. Jag minns inte min direkta reaktion på det här, men troligtvis skrattade jag bara bort det eftersom det var så jag gjorde om någon sade något sårande eller skämtade på min bekostnad. Det här gör jag fortfarande ganska automatiskt, men jag försöker jobba bort det. Det roliga var ju att han sedan bad mig om tekniktips gällande en annan pianogrej i princip direkt efter. Så helt skit kan jag ju ändå inte ha varit.

Men den där kommentaren etsade sig fast hårt. Jag var länge arg på personen som sade den men kunde, på grund av det jag just förklarade, inte ta upp det med honom. Och så var jag så sårad. Länge försökte jag göra allt för att inte bry mig om kommentaren men den påverkade mig omedvetet. Jag började undvika att spela piano om någon annan hörde på, och om någon frågade mig hur länge jag spelat svarade jag bara något flyktigt eller skämtade bort det genom att säga “hundra år” eller liknande. Till slut gick det så långt att jag helt slutade spela piano. Åren 2011-2015 tog jag i princip inte en ton på piano. Jag började försiktigt spela igen under min sjukledighet, men på grund av pausen gick det knaggligt i början. Och hela tiden ekade den där kommentaren i mitt huvud. Jag är dålig på det här. Varför håller jag ens på med det då? För varje framsteg jag gjorde kom jag ihåg den där kommentaren, och allt jag lärde mig förklarade jag att jag ju borde ha kunnat för länge sedan redan.

Fortfarande påverkar den här kommentaren mig. Senast för någon vecka sedan kom jag på mig själv med att säga att jag ju inte heller är någon pianist, när jag förklarade att jag inte är så duktig på barréackord på gitarr. Och ni kanske har märkt att jag nästan aldrig spelar piano så att det syns på min youtubekanal? Det är delvis tidsbrist som gör att jag ofta inte hinner lära mig kompet och då blir tvungen att köra datorkomp. Men en stor del beror på den här onödiga kommentaren. För det är det jag börjat kalla den i mitt huvud. Den onödiga kommentaren. För den var faktiskt det. Onödig. Jag förnekar inte att det säkert fanns lite sanning i den, men jag har heller aldrig strävat efter att bli någon konsertpianist eller pianolärare. Piano har alltid fungerat som ett komplement till sången och som ångesthantering. Varför ska man då säga så där? Och ni kan ju tänka er hur roligt det var att sedan uppträda som pianist på den här gudstjänsten efter att jag fått höra det här. Och den ångestdämpande funktionen pianot tidigare haft var ju som bortblåst. Det tog till 2017 nån gång innan jag tyckte det var roligt att spela piano igen. Så onödigt!

Här nedanför kan ni undantagsvis höra (och se) mig spela piano på min youtubekanal. Blev faktiskt riktigt förvånad över hur många likes videon fått, för en dålig pianist. Borde väl hålla löftet om flera pianovideor som jag gav i beskrivningstexten nedanför. Det har jag ju inte gjort. Men nu vet ni ju också varför.

Varför skriver jag då det här inlägget idag? Varför låter jag inte det bara vara? Jo, för att jag försökt, men inte lyckats. Det svider ännu. Ibland behöver man få ut saker innan man kan börja bearbeta dem. Så tycks det vara med den här saken. Dessutom har jag nu först börjat inse hur otrevlig den där kommentaren faktiskt var. Och bland annat för att jag inte ska fortsätta låta människor vara otrevliga mot mig utan konsekvenser måste jag börja låta min egen berättelse höras. Det här var en kommentar jag blev ordentligt sårad av, och det är inte jag som ska ändra på mitt beteende i den här situationen. Jag har lika stor rätt som alla andra, att bli ledsen. Och den här gången blev jag det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close