En hemsk människa

Här har det varit tyst några dagar. Jag skulle egentligen ha publicerat ett annat inlägg både igår och idag, men jag har blivit förkyld. Igen. Det var inte ens en månad sedan jag sist hade en bombförkylning. Nu tyckte min kropp att det var dags igen. Och det kunde verkligen inte ha kommit mera olägligt.

Egentligen skulle jag ha varit på väg på en sångkurs med min vän i morgon och på söndag, men det går ju inte just nu. Jag kan inte prata normalt, hur ska jag då kunna sjunga? Och jag är så besviken för jag hade verkligen sett fram emot kursen och på att få umgås med min vän. Igår trodde jag ännu att jag skulle kunna åka eftersom det jag bara hade snuva och ingen hosta, feber eller ont i halsen, och jag klarade av att jobba helt okej. Men det blev värre över natten och idag när jag öppnade munnen i terapin insåg jag att jag måste vända om och åka hem efter terapin. Jag har nästan ingen röst idag.

Det jobbigaste är att jag har så kraftiga skuldkänslor så det är inte klokt. Jag tänkte genast att nu blir det jobbigt för min vän som ska ordna övernattning någon annanstans, och tänk om jag smittade ner alla på jobbet igår? Tänk om min terapeut nu blir sjuk? Vilken hemsk människa jag är. Nu är säkert alla arga på mig och jag kan inte ens göra något åt det. Jag tänkte börja gråta när jag fick ett väldigt förstående svar från min chef på min sjukanmälan, och senare samma sak från vännen jag skulle ha gått på kurs med. Så säker var jag på att ingen skulle tro på mig.

Det här händer varje gång jag avbokar något. Att jag känner mig som att jag ljuger. Till och med fast jag som idag har läkarintyg på att jag är sjuk. Jag behöver inte det för jobbet men för att kunna få kursavgiften tillbaka behövde de ett läkarintyg så jag fixade ett. Jag hade till och med tillräckligt hög feber för att det ska vara feber på läkarspråk. (Över 37,5 grader) Det har jag aldrig! Min normaltemperatur är 35,8 så om jag har över 37 är jag ordentligt sjuk. Och ändå känner jag mig som en bluff och tänker att nu tror folk att jag bara är lat och vill ligga hemma utan att göra något.

Jag undrar varifrån de här skuldkänslorna kommer? För jag vet att jag inte är ensam om att ha dem, det har många andra bloggare vittnat om. Varför ser vi det som bättre att jobba när man är sjuk än att vara hemma och låta bli att smitta andra? Varför ska man offra sin hälsa för studier och/eller jobb?