Mindre ensam
Mars skulle vara en fullspäckad månad för mig egentligen. Jag hade flera teaterföreställningar och konserter att gå på, men hann bara gå på en konsert innan det här med Corona genast kändes mycket mera allvarligt. Ni som följer mig på instagram vet att jag och mina vänner skippade att gå på teater och restaurang på lördag, och istället träffades hemma hos en av vännerna. The play went wrong anyway om man nu ska göra sig lite lustig. Jag fick skjuts både till vännen och tillbaka även fast tågresan för min del bara skulle ha tagit tio minuter så jag har nu börjat vara så försiktig som det bara går, men försöker också att inte få panik.
Sambon jobbar hemma de närmsta veckorna, och det innebär att jag kan ta bilen till jobbet. Om jag kan jobba då alltså. Det ser inte så ljust ut på den fronten just nu. Om det är någonstans som sjukdomar sprids lätt så är det i skolorna. Men vi får vänta och se och bli hemma om det behövs. Någon skarp graduanalys blir ju inte gjord nu då mitt material är vid arkivet i Helsingfors och jag helst undviker kollektivtrafik nu, men det finns ändå saker som går att göras på den ifall jag skulle bli tillräckligt uttråkad. Och något ska jag ju göra på sommaren också.
I lördags då den värsta ångesten gått över efter att jag diskuterat både Corona och andra saker med mina vänner slog det mig att jag säkert skulle ha tagit det här annorlunda om det hänt när jag var sjukskriven. Jag kan ju bara spekulera men som jag minns det kände jag mig väldigt ensam under min sjukskrivning, då alla andras liv verkade fortsätta på annat sätt än mitt som kändes som att det var på paus. Jag kommer fortfarande ofta på mig själv med att förvånat tänka att saker hände i världen under 2016 då jag var sjukledig hela året. Att saker hände också i mitt liv. Det paradoxala i situationen var ju att jag kände en enorm ensamhet men ändå inte hade minsta intresse av att umgås med någon annan än sambon. Troligtvis då jag kände mig så annorlunda jämfört med andra människor, samtidigt som jag verkligen inte ville gå med i stödgrupper med människor med liknande erfarenheter som mina då deras berättelser triggade mig enormt. Det gör de fortfarande i viss mån.
Därför funderar jag på om jag skulle ha känt mig kanske lite mindre ensam om det här med Corona hänt 2016. Om andra också behövt stanna hemma och undvika andra människor. Jag tror faktiskt det. Och eftersom jag var så avtrubbad av min depression skulle jag knappast ha blivit lika orolig heller. Liksom, rätt åt mig som ändå är så skit att dö om nu någon måste dö. Och då var jag ju färdigt sjukskriven så jag skulle inte behöva fundera varifrån mina pengar kommer. Bara när. (Mera kan ni läsa här) Men troligtvis skulle mitt immunförsvar ha klarat av viruset sämre. Jag tror jag hade åtta förkylningar under 2016. Åren efter har jag haft två eller tre- så troligtvis skulle jag ha blivit sjukare när jag väl fått viruset än jag förhoppningsvis blir nu om det händer. Så nej, utmattningssyndrom är faktiskt inte ”bara” en psykisk sjukdom utan den påverkar hela hälsan.
Men jag märker också ofta att jag inte riktigt minns hur jag tänkte när jag mådde som sämst. Hur man än vänder och vrider sig har man rumpan bak, och det här är spekulationer. Det kan också hända att jag verkligen behövde känna mig annorlunda under min sjukledighet för att förstå min egen situation och ta den på allvar. Jaja, man kan ju inte veta. Jag märker ofta att jag glömt mycket när jag läser mina gamla blogginlägg, och säkert skulle jag ha glömt ännu mer om jag inte bloggat alls.
Jag ska försöka att inte skriva om Corona i varenda inlägg eftersom jag märker att jag börjar bli ganska trött på att tänka på det hela tiden, men eftersom det är det som är aktuellt just nu kommer det säkert att påverka innehållet här i viss mån också i fortsättningen. Håll ut, tvätta händerna och gör som jag 2016 (och nu)- undvik människor!
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.