Jag är inte färdig
Ojdå… var ska jag börja?
…Det var ett tag sen sist. Nästan ett år faktiskt. När jag skrev här sist hade jag precis lämnat in min gradu. Nu är den bedömd, godkänd och jag är magister i svenska språket. Sedan december. Jag har också haft flera olika jobb sen sist (inget fast eller inom egen bransch ännu trots att alla påstod att det blir lättare att få jobb när man har magisterexamen, men den diskussionen tar vi kanske en annan gång) och det största är väl att jag numera också är kattägare, till världens snällaste lilla kisse.
Det har varit skönt att inte hela tiden ha dåligt samvete för att jag inte bloggat, och jag tror faktiskt att en av orsakerna till att jag klarade av att slutföra min examen var att jag medvetet tog paus från bloggen. Men nu när jag haft en så lång paus märker jag att jag saknar att skriva. Bloggen gav mig en identitet utanför alla officiella titlar jag har eller har haft. Något jag skapat själv som inte hade med mina studiepoäng eller arbetserfarenheter att göra. Något jag saknar. Så nej, jag är inte färdig. Dessutom fyller bloggen sex år idag.
Hur ofta jag kommer att blogga, om vad och om jag eventuellt byter kanal återstår ännu att se. Läser folk bloggar ännu år 2022 eller är det lite 2010-tal över det? Mycket är öppet. Det jag dock vet är att jag inte mera vill blogga så öppet om min egen psykiska ohälsa. Jag är långt ifrån frisk nu heller (om jag nu någonsin kommer att bli det), men en sak som gjorde att jag valde att ta en bloggpaus var att mitt mående aldrig bara fick vara vad det var, utan det blev något som antingen gav mig många bloggläsare och därmed en kick, eller dåligt samvete. Och då spelade det ingen roll om det var en bättre eller sämre period. Dit vill jag inte igen.
Men jag behöver fortfarande få skriva, få utlopp för mina funderingar om psykisk hälsa och annat som behöver lyftas fram mera i dagens samhälle. Hoppas ni vill läsa!