Jag blev mobbad

I lågstadiet blev jag mobbad. Jag konstaterade det i terapin för nån vecka sen, och det kändes otroligt skönt att faktiskt tala om det som det som det på riktigt  var. Mobbning. Skvaller. Skitprat. I många år förminskade jag min egen upplevelse med att det var sällan som folk sade elaka saker rakt ut till mig. Jag var kompis med en som fick mycket skit rakt upp i ansiktet, och jag vet att det var för jävligt för henne. Och därför respekterade jag henne genom att inte själv kalla mina upplevelser för det som det egentligen var, nämligen mobbning. För jag visste att hon hade det värre än jag. För min del handlade mobbningen om att alla i klassen, förutom några få, pratade skit om mig så fort de fick tillfälle till det. Flickorna var värre än pojkarna, men de deltog också.

Nej, väldigt sällan sa nån nåt elakt till mig rakt ut, men det gjorde ont att veta att så fort jag gick till ett annat rum skulle allt jag var och gjorde analyseras sönder. Jag var någon man klankade ner på, antagligen för att man inte hade annat att prata om. ”Såg du hennes hår?” ”Hur kan hon ha den där tröjan, den är ju skitful” (när man några minuter innan sagt ”Oj vad fin tröja du har” till mig) ”Hörde du hur hon uttalade det där ordet?” (Ja, jag lärde mig prata i Österbotten och har väl fortfarande nån slags österbottnisk språkmelodi kvar, eftersom folk i Esbo också frågar om jag var ”hemma i Österbotten” när det varit nån storhelg) På ett disco på femman lästes en ”beundrarlapp” upp där det stod ”Fredrica är bäst i världen. Haha, jag skojade bara”. (Vad jag minns var det en vuxen människa som läste det, men jag kan förstås minnas fel. Men varför läser man upp sånt?) I alla böcker om mobbning som skrivs i dagens läge, klassas också det här jag varit med om som mobbning.

Ofta pratade folk skit om mig direkt framför ögonen på mig, på finska, eftersom de trodde att jag inte förstod vad de sade, men det gjorde jag.  Även om jag inte hade finskan hemifrån har jag alltid haft lätt för språk, och på femman och sexan, när det här pågick,  hade jag redan så gott som flytande förståelse i det andra inhemska. Och det som faktiskt var tyngst var att låtsas som att jag inte förstod, att bara spela med. För jag skulle aldrig ha vågat konfrontera dem med att säga något i stil med ”jag förstår faktiskt vad ni säger”. Jag var trots allt en mot ungefär 30 andra.

Varför skriver jag om saker som hände för nästan femton år sen? Jo, för att de fortfarande påverkar mig och min självbild. Jag klarade inte av att prata om det här med någon vuxen, för det kändes som att alla bara skrattade åt mig. Jag började få panikattacker med andnöd och illamående ungefär här. (Jag förstod att det var panikångest först nån gång förra året)  Första gången jag tänkte på att ta mitt eget liv var jag elva år gammal. Och jag började förminska mig själv och mina upplevelser redan här. Jag började hata mig själv här, och fast jag lite slapp mobbningen i högstadiet, såg jag till att åtminstone inte jag godkände mig själv. Jag blev, och är fortfarande, min egen största mobbare.

Det här var också startskottet till min utmattning, ungefär här började mina vitsord skjuta i höjden för jag skulle fan bort från det där jävla skitÅbo! Jag skulle visa kräken att det kunde bli något av mig. Därför (men också av andra orsaker) mår jag fortfarande fysiskt illa, och känner mig som en bov, när jag är i Åbo. För vad blev jag? Utbränd.

Jag funderar fortfarande på när min sambo ska märka att jag inte är värd nånting och sticka iväg. När ska han avsluta meningen ”du är bäst” med ”nå jag skojade bara”?  Jag hade säkert 10 bästisar från att jag var 8-17, vilket gjorde att jag gav upp bästisgrejen och hellre hade hundra kompisar istället för några nära vänner. Antagligen bytte folk ut mig för de kände på sig att jag inte litade på dem. Jag har fortfarande enorma problem med att lita på folk, och drar mig undan om jag misstänker att folk kan ha något emot mig. Jag vill fortfarande att alla ska gilla mig och anpassar mig enligt hur jag tror de vill att jag ska vara, för då kan de inte prata skit om mig så mycket i alla fall. Varje gång jag varit med folk analyserar jag sönder allt jag kan ha sårat någon med. Jag har svårt för gäng med många kvinnor, känner mig ofta granskad fast det säkert är obefogat. Därför är jag mest för mig själv nu för tiden, för då sårar jag ingen annan än mig själv, och jag är redan van vid att bli sårad.

Jag vet att det här inte är en lätt text att ta till sig. Jag gråter när jag skriver den, för det gör fortfarande ont. Men att jag nu kan säga att jag blev mobbad, utan att förminska det, är ett stort steg för mig. För nu börjar jag inse vidden av hur mycket det påverkat mig, och hur mycket det fortfarande påverkar mig. Jag har insett att allt började här. Och nu kan jag börja bearbeta det och förhoppningsvis komma vidare från det här.

Den här lilla flickan hade redan haft svåra panikattacker och självmordstankar. Bilden är från sommaren 2004 och ”Jeppis Idols” som jag vann med My Heart Will Go On. Redan här var musiken min tröst i livet.