Varför ”har du glömt att ta din medicin?” inte är ett roligt skämt

Triggervarning för inlägg som behandlar starka känslor och självmordstankar! 

Sen jag slutade med minipiller har jag ibland glömt att ta min antidepressiva medicin och den medicin jag sover på. Eftersom det är noga med klockslaget när man tar minipiller (eller åtminstone på det märket jag tog) var det lätt för mig att alltid ta alla mediciner vid samma klockslag. Eftersom minipillren har veckodagar utmärkta var det lätt att kolla efteråt om jag var osäker på om jag tagit medicinerna. Nu har jag inte den där stenkollen mera. Visst, jag försöker ta medicinerna vid samma klockslag som tidigare, men ibland minns jag inte om jag tagit dem eller inte, och ibland glömmer jag helt bort dem.

Och om jag glömmer bort att ta medicinen så märker jag det ganska fort.  Om jag glömt att ta min medicin vill jag en timme efter att jag borde ha tagit den dö. Och det är inte ens nån sån där svag ”jag orkar inte vakna mera” utan snarare ganska utstuderade självmordsplaner. Allt känns helt åt helvete och jag vill bara gråta. Livet känns helt meningslöst och hopplöst och det kommer aldrig nånsin att bli nånting av mig.

Faktum är att så här var det i princip dygnet runt när jag blev sjukskriven. Bara att jag var så slut så jag skulle inte ha orkat göra något åt det. Och konstigt nog var det inte för att jag var ”så ledsen” som det var så här, utan för att jag var så avtrubbad och egentligen inte kände nånting alls. Så här kändes det ungefär till att jag bytte till den antidepressiva medicinen jag tar nu i slutet på 2016.  Jag kunde inte titta på lampkroken utan lampa i vardagsrummet, utan att tänka att jag hänger mig där så slipper jag leva mera. Och sen en massa arga tankar om att ”men gör det då jävla fegis, istället för att bara tänka på det, ingen tror på att du mår dåligt om du inte ens försöker” och sen började jag stressa över om jag skulle komma ihåg att dra för gardinerna så grannbarnen skulle slippa se mig. Jag fick prova fyra olika mediciner innan jag hittade rätt, så jag vet tyvärr vad som kan hända om man inte har rätt medicin (total känslokyla, ilska och irritation dygnet runt, ökat sötsug som lett till viktökning, för att nämna några av de biverkningar jag upplevt). Men ändå tog jag medicinen, för allt som lite ens kunde lindra mitt mående försökte jag med. Och till slut, när jag testade min fjärde medicin hittade jag rätt.

Medicinen har fått bort de allra starkaste självskade- och självmordstankarna. Jag hade faktiskt kunnat vara död utan den. Visst önskar jag ibland att jag skulle slippa vakna nästa dag, men det är inte närapå lika starkt som innan. Och nej, jag är inte frisk för att jag tar medicinen, men förutsättningarna för att jag ska kunna bli frisk med kombinationen av medicin och terapi, är större än om jag endast gått i terapi, eller om jag endast tagit medicin. Medicinen har gjort det möjligt för mig att börja i terapi, utan den hade jag mått för dåligt för det.

Därför är skämt som ”nån har visst glömt att ta sina mediciner idag” om någon blir irriterad eller ledsen, inte ett dugg roliga. För även om just DU inte är i behov av antidepressiv medicin så finns vi som behöver den för att orka leva, precis som folk med somatiska sjukdomar behöver sin medicin. Dessutom skvallrar sådana här skämt om ett människoideal med ett väldigt klent känsloregister, dvs. att man helst inte ska känna så mycket annat än poooooositiva känslor. Att skämta om antidepressiva förstärker dessutom bara det stigma som fortfarande finns kring dem. Och det är faktiskt 2017 redan.  Vi borde ha kommit längre. Och det finns saker som är roliga på riktigt utan att kränka någon!

Ungefär så här färgglatt var mitt liv innan jag började ta den medicin som fungerar för mig.