En tävling om vem som är bäst på att vara sjuk

Jag har ju berättat att jag inte känner att det hjälper mig att höra om andras psykiska ohälsa, och jag har inte riktigt kunnat lista ut varför jag inte funkar som ”man ska”, alltså känna att det hjälper att prata med såna som har liknande erfarenheter. Varför jag fått uppfattningen om att jag förväntas vilja höra om andras erfarenheter av utmattning och/eller depression, är för att den vanligaste reaktionen till min utmattning varit att antingen berätta om sina egna erfarenheter eller om någon annans. Inte att fråga mig mera om min situation. Och jag har känt mig så otroligt kvävd och orespekterad p.g.a. det här. Men så har jag också skämts något otroligt över det faktum att jag inte reagerar ”på rätt sätt”. Klart att det funnits de som förstått att det inte alltid handlar om just dem, men många har genast börjat prata om sig själva eller sin kompis eller moster eller kusin som haft si och så många symptom men blev frisk på si och så lång tid. Jag förstår ju att folk gör det här av omtanke, kanske att avdramatisera utmattning, men det har tyvärr inte fått önskad effekt på mig.

Jag har nu äntligen börjat förstå vad det här att jag inte orkar med andras upplevelser av psykisk ohälsa beror på. Och det är ju det att jag alltid har tävlat och jämfört mig med andra människor, och först kunnat säga att jag kanske kan något om jag varit bäst på det. Därför blir det också så när någon annan berättar om sina erfarenheter av utmattning, depression eller panikångest, att jag sitter och för listor i huvudet för att se till att jag åtminstone är sjukare, att mitt tillstånd åtminstone är värre än den andras. För annars är jag ju inte bäst på att vara sjuk, och borde därmed vara tyst och bara arbeta som vanligt. Eftersom jag sökte hjälp när mitt läge redan var väldigt akut, var jag faktiskt sjukare än många andra. Alla poängskalor och självskattningstest har gett mig höga poäng- såväl för svår depression och akut utmattning. Men det ska egentligen inte ha någon betydelse.

Det här betyder också, förutom att jag tävlar om att vara bäst på att vara sjuk, också att jag inte kan ta mig själv på allvar, och lätt förminskar mina egna upplevelser- vilket leder till ännu mera självhat, det är ju inte ens så farligt och ändå är jag sjukskriven. Vilken gnällspik och latmask.

Det jag tror just nu är att jag borde börja lära mig att acceptera mig själv. Att jag nån gång skulle älska mig själv känns som ett dåligt skämt, men om jag åtminstone kom till den punkten att jag kan godkänna mig själv, skulle det vara att komma långt. För jag tror att det att jag alltid tyckt att jag är lite sämre än alla andra också lett till att jag värderat alla andras upplevelser högre än mina egna, och därför alltid tvingat mig själv att ”bli bäst” på allt, innan jag kunnat ta mina prestationer på allvar. Och därför blev det också en prestation att vara sjuk, att se till att jag var tillräckligt sjuk för att bli sjukskriven, och sen att vara sjukare än andra så att min berättelse också blev viktig och legitim. Jag tror inte att jag måste utsätta mig för andras utmattning och/eller depression just nu, jag har alldeles tillräckligt med min egen. Men om jag lär mig att godkänna mig själv och börja ta mig själv på allvar kanske jag i ett senare skede också kan lyssna till andra som mår dåligt, och kanske till och med ha krafter att hjälpa dem? Utan att genast börja dra min historia innan människan hunnit berätta färdigt.