Att sova på saken är inget dåligt råd
Förra veckan skrev jag om att jag upplever att jag är ganska trögstartad just nu, och har svårt med inspirationen till mina studier. I fredags satt jag och funderade fram och tillbaka på gradun och graduuppsatsen, men kom inte någon vart. Så jag stängde dokumentet med forskningsplanen och uppsatsen, och satt igång YouTube istället. What else när det är jag liksom?
Jag fick förstås dåligt samvete när jag inte lyckades skicka den där forskningsplanen till handledaren och tänkte att nu tror hen att jag inte alls bryr mig om att bli färdig. Men jag försökte slå bort dessa känslor, för de hjälper inte alls, de bara stör och bidrar till att jag känner att jag är dålig och inte kommer att klara av att studera klart. Jag är medveten om att jag är min egen största bromskloss när det gäller mina studier, eftersom jag tyvärr fortfarande ser min utmattning som ett misslyckande som inte kan förlåtas.
Förra veckoslutet (alltså 13-14.10) var jag ju på kurs och hade inte blivit helt frisk från min förkylning ännu, och den här kursen blev en påfrestning för mig. Jag tror att det blev lite för kort vila när jag sedan bara hade söndagen ledig och behövde läsa på musikteoriförhör, skriva gradugrejer och också fixa uppgifter till logopedikursen på måndag. Jag tror att det här kan ha varit avgörande för varför jag var så himla omotiverad förra veckan. För lite vila. För nej, jag är inte helt outmattad ännu fast jag inte mera är sjukskriven. Det märks fortfarande att jag blev helt slutkörd då för över två år sen, direkt jag är lite stressad blir jag förkyld eller illamående.
I söndags när jag hade redigerat veckans youtubevideo (kommer på torsdag) sade det bara pling i huvudet. JA, så där ska jag göra för att komma vidare! Och jag skrev några rader i mitt uppsatsdokument och allt kändes lite bättre. Så, att sova på saken var faktiskt det bästa jag kunde göra. Och jag har faktiskt tid till att ibland ta pauser just nu, det hade jag inte när jag heltidsstuderade sist. Och jag borde ju försöka tänka så där som min handledare säger, att det bara är en uppsats, jag har skrivit tusen såna förut. Bara för att jag var sjukskriven i över två år betyder det inte att jag måste börja helt från noll och att jag är på samma nivå som hösten 2010 när jag började studera. Jag måste bara börja lita på det. Och vet ni vad? Idag vågade jag skicka min forskningsplan till min handledare. Jag är livrädd för hur den tas emot, men arbetet är väl på något sätt påbörjat just nu.
Augusti 2010. Tre dagar innan jag blev universitetsstuderande. Det känns som en evighet sen när jag ser på den här bilden.
