Deprimerande men inte förvånande läsning
I måndags publicerades en artikel på Vasabladet kring attityder till psykisk ohälsa. Du hittar artikeln här. Jag brukar inte använda ordet deprimerande. Men det här var precis det, deprimerande. Artikeln handlar alltså om Barometern, som alltså är en enkätundersökning som skickas ut till något visst antal hem. Den här gången har det handlat om attityder kring psykisk ohälsa. Och föga förvånande är ju attityderna fortfarande negativa. Folk är rädda för folk med psykisk ohälsa och vill inte bo nära sådana människor. Om arbetsgivaren får reda på att du haft en utmattningsdepression t.ex., kan du alltså förlora din status. Väldigt 2017 alltså. Nej, snarare 1817.
Jag har för mig att den här enkäten skickades till mig också men jag vägrade öppna den och fylla i den då jag skämdes så mycket över att jag var sjukskriven för just psykisk ohälsa. Det här var alltså 2015 eller 2016. Vad jag minns försökte de få tag i mig per telefon också, men p.g.a. telefonrädsla deluxe och skam, svarade jag aldrig och blockerade till sist hen som ringde på telefonen. Jag visste inte att den handlade om psykisk ohälsa just på grund av att jag aldrig öppnade enkäten. Jag tyckte alltså att min psykiska ohälsa och sjukskrivning på grund av den var ett så stort misslyckande att min åsikt inte mera räknades. Jag var inte mera en riktig människa enligt mig själv. Och det är inte så konstigt att jag tänkte så om mig själv, med tanke på attityderna som undersökningen fått fram, och hur stor vikt jag gav andras åsikter om mig.
Det där med att arbetsplatser (och också studiemiljön, hej fpa, jag talar till dig!) skulle kunna anpassas för att bättre stöda folks psykiska hälsa och återgång till arbete efter en sjukskrivning, skriver jag under 100 %. För jag märker nämligen att nu då jag inte mera är sjukskriven förväntas jag prestera i princip på samma nivå som innan jag blev sjukskriven. Jag är ju studerande så då ska jag också jobba och vara aktiv i helst fem olika föreningar, för att studera är ju inget arbete? Men problemet med de här förväntningarna är att jag gick under redan en gång av dem. Fem år med i snitt tre lediga dagar per år blev för mycket. Jag KAN inte prestera på samma nivå som förut, för jag har inte ens återhämtat mig färdigt från första gången jag gick sönder.
Det som dock var skönt att läsa i Vasabladets artikel var att de flesta som fyllt i enkäten ändå anser att man inte behöver skylla sig själv om man mår dåligt. Jag hoppas att den här uppfattningen sprids, för samhället kräver väldigt mycket av speciellt unga kvinnor. Krav som man kanske inte alltid når upp till och därför börjar må dåligt på ett eller annat sätt. Alla blir inte utbrända som jag, men min terapeut berättade att enligt Studenthälsans statistik har 20 % av alla högskolestuderande sökt hjälp för depression eller liknande problem. Då är förstås mörkertalet stort. Och det här behöver ändras!
Och DÄRFÖR bloggar jag. För min berättelse behövs. Jag tror inte så många människor är rädda för mig, jag tror inte att jag uppfattas som ”galen”, men många tror alltså att psykiskt sjuk betyder galen. Och det här är ju bara okunskap. Okunskap som bland annat jag försöker råda bot på. Jag vet att jag riskerar mycket när jag skriver den här bloggen, men jag vill inte vara tyst mera.
Mina hittills publicerade bilder till svartvita vardagsbilder-utmaningen. Jag tycker det är helt snygga bilder men de är inte så jättepopulära faktiskt.
Och jag skulle göra en video om sociala medier till YouTube den här veckan, men jag har haft så mycket att göra så det har jag inte hunnit med. Jag ska fixa upp den till nästa vecka istället, och decembers youtubevideor är redan planerade. Min kanal hittar du annars här.
