Varför ska jag söka hjälp och var hittar jag den?

I kommersiellt samarbete med Kyrkans samtalstjänst.

Jag skriver ganska ofta om den hjälp jag får just nu. Jag äter antidepressiv medicin, en medicin för att kunna somna på nätterna och jag går i kognitiv psykoterapi sedan februari förra året. Det var inte alls självklart hur jag skulle få den här hjälpen! Jag tänker mig att många som läser den här bloggen kanske är i behov av liknande stöd som jag får, och därför tänkte jag skriva ett inlägg om när det kan löna sig att söka hjälp och var man får hjälp om man behöver den.

Om du känner att du har dåligt med motivation, svårt att stiga upp på morgnarna och/eller svårt att börja med saker tycker jag det är läge att söka hjälp. Du ska inte behöva vara sängliggande av depression eller ångest innan du vågar söka hjälp. Man brukar tala om depression när man haft symptom som nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, intressebrist, aptitlöshet m.m. i två veckors tid. Det är inte så lång tid egentligen. Läs mera om depression här! När jag sökte hjälp hade jag mått väldigt dåligt i flera års tid utan att reflektera över det, och därför är jag inte frisk ännu. Så gör som jag skriver i det här avseendet, inte som jag gjorde! Tänk på att de som du söker hjälp hos har det här som yrke, att hjälpa folk att må bättre. Inte väntar man flera månader för att kolla om man har öroninflammation heller. Du har ingen skyldighet att berätta åt utomstående att du går hos en psykolog ifall det skulle vara något du skäms över. Inga arbetsgivare eller liknande personer har heller tillgång till dina läkarjournaler utan ditt tillstånd!

Sök hjälp vid din vårdcentral, alltså i staden där du är skriven. Studerande kan också få hjälp via Studenthälsan. Försök komma till en läkare för att få diagnos och sjukskrivning om den behövs, till att börja med. Läkaren kan sedan skriva remiss till psykolog eller eventuellt till psykiatriska polikliniker ifall läget är så allvarligt. Läkare erbjuder inte samtalsstöd, men det gör bl.a. psykologer, kuratorer och psykiatriska sjukskötare och det är oftast med dem som man börjar diskutera det som är jobbigt och om det kan finnas behov av psykoterapi eller liknande behandling. Läkare skriver ut mediciner och är de enda som kan sjukskriva folk, så därför har läkarna en viktig roll i det här avseendet. Vid svår psykisk ohälsa behövs ofta en kombination av medicinering och samtalsstöd i form av psykoterapi eller liknande. För att få stöd av FPA för psykoterapi behövs ett vårdförhållande på tre månader och detta räknas från första läkarbesöket i ärendet. Också av den här anledningen är det viktigt att så fort som möjligt komma till en läkare. Idén med den här tidsbegränsningen är väl att man ska hinna prova ut medicinering och annan krishjälp, så att man mår lite bättre när man börjar söka sig till psykoterapi. Att söka psykoterapi är en process i sig, men den processen kan jag skriva ett annat inlägg om i ett senare skede. Alla inom vården har tystnadsplikt!

Ibland kan man behöva en push att våga söka hjälp, och ibland behöver man bara prata ut med någon annan om något som känns konstigt. Det kan vara en vän, en partner, en kollega eller vem som helst. Jag till exempel hade aldrig vågat söka professionell hjälp om jag inte fått rådet från någon annan. (I mitt fall min sambo och en vän) Ibland kan det ändå vara skönt med en utomståendes synpunkter på det hela. Någon som inte redan har en uppfattning om vem man är och hurdana problem man har. I det här fallet kan man kontakta Kyrkans samtalstjänst. Kyrkans samtalstjänst kan man nå på flera olika sätt, genom att ringa, chatta, skriva e-post eller också vanlig post. Telefonnumret är 0400-22 11 90 och telefonjouren är öppen varje kväll kl. 20-23. Om du som jag är telefonrädd kan du också kontakta dem via chatten eller e-post. Chatten är öppen måndag till torsdag mellan 18 och 20. Här hittar du mera information. Det här är helt anonymt om du vill det, och inga telefonnummer eller IP-adresser sparas. Du kan prata om vad som helst, det behöver inte handla om tro eller religion, och du behöver inte höra till kyrkan för att kontakta dem.

De som svarar i Kyrkans samtalstjänst har fått utbildning i samtalsstöd och krishjälp. De är antingen församlingsanställda eller frivilliga som har gått igenom lämplighetsintervjuer för uppdraget. I Kyrkans samtalstjänst får man tala svenska, och det här kan vara viktigt att veta. När det handlar om känsliga saker pratar man helst sitt modersmål. Jag kommer att skriva mer utförligt om språk och psykisk ohälsa i ett senare skede, men det ryms inte in här. Tjänsten finns givetvis också på finska, men eftersom de flesta av mina läsare är svenskspråkiga ville jag betona att man får prata svenska då man kontaktar Kyrkans samtalstjänst. De som svarar här har naturligtvis också tystnadsplikt, och det här kan vara viktigt. Ofta vill man inte prata om svåra saker av risken för att det sprids vidare, det görs inte via den här samtalstjänsten.

Att prata om det som är svårt hjälper. Att prata med någon som är utbildad i att lyssna ger också en helt annan upplevelse än att bara prata igenom saker med sina vänner. Om man mår väldigt dåligt, och t.ex. har självmordstankar vill man helst inte besvära sina närmsta med dessa tankar. Bland annat därför är det bra att prata med någon professionell om sådana tankar. Dessa personer kan hantera sådant här och kommer inte att säga “Säg inte så där!” eller ”Prata inte om såna där hemska saker” som kan slinka ur andra personer. (Ja, jag har blivit utsatt för det här, och bland annat därför slöt jag mig som en mussla och pratade inte om något jobbigt förrän jag fullkomligt kokade över av ångest.) Hoppas att det här inlägget kunde besvara några frågor och att du som eventuellt funderar på att söka professionell hjälp vågar göra det!

Här är jag i mars 2015. Jag ser glad ut på bilden men hade gråtit oavbrutet hela dagen. Men jag såg till att klistra på ett leende så fort jag vistades bland andra människor, för det värsta jag kunde tänka mig var att min glada och omsorgsfullt uppbyggda fasad skulle rämna. Jag var en sån som skulle klara mig själv! Jag hade behövt läsa det här inlägget den tiden, och därför skrev jag det nu. För att någon som är i liknande situation som jag var då, skulle våga söka hjälp.