Skrämmande tankar

Hoppas ni hade en bra påsk! Jag var en sväng till Österbotten och så tog jag det mest lugnt, för den här veckan har det varit ganska mycket program. Därför kom det inget inlägg i början av veckan. Också av den anledningen jag kommer att skriva mera om i det här inlägget behövde jag paus från bloggen, och speciellt från statistiken och kommentarerna. Jag har nämnt att bloggstatistiken stampat på stället en tid nu. 2017 gick den nästan spikrakt uppåt, men nu har det inte hänt så jättemycket efter årsskiftet. Jag har försökt att inte bry mig men det är jättesvårt. Jag sätter trots allt ganska mycket tid ner på mina blogginlägg och det känns lite jobbigt om något inlägg jag satt lång tid på att producera inte läses av folk. Lite som att jag skriker i ett fullsatt rum men ingen hör.

Det som däremot är supermycket bättre 2018 jämfört med 2017 är läsarengagemanget, antalet gillamarkeringar och kommentarer är redan nu (i början av april) högre än det var 2016 och 2017 gemensamt. Och det betyder faktiskt mycket! Speciellt som ni som kommenterar kommenterar så genomtänkt och respektfullt! Fortsätt i samma stil, ni har gett mig många bra tankar.

Men nu tillbaka till den haltande statistiken. För en  vecka sen, på skärtorsdagen, fyllde min blogg ett och ett halvt år. Eftersom den här bloggen inte har tio år på nacken ännu brukar jag fira också halvårsdagar. Detta också på grund av bloggens betydelse i mitt liv. Jag skulle inte vara där jag är idag om jag inte börjat blogga. Jag tror att jag ännu skulle vara sjukskriven om det inte var för bloggen, där jag svart på vitt började se hur allvarligt mitt tillstånd faktiskt var. I alla fall, för att fira listade jag mina sju mest lästa blogginlägg, och tänkte också ha en frågestund, så jag publicerade det här inlägget.

Och ingenting hände. Några få klickade in sig på inlägget, men ingenstans fanns någon annan reaktion. Och det första jag tänker är ju en massa destruktiva tankar om mig själv. ”Satans idiot, hur kunde du tro att andra skulle vara intresserade av dig?” , ”Du är så patetisk att det är synd om dig.” är exempel på tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Inte särskilt snälla tankar. Och inte heller särskilt ovanliga i mitt huvud, när det gäller mig själv och misslyckanden. Kanske det är därför jag är så rädd för att misslyckas? För att jag inte orkar känna mig som ett skämt hela tiden.

På tal om skämt. Här var årets aprilskämt från mig. Nej, jag har inte så här kort hår. Ännu så har jag en ganska konstig relation till mitt hår och vill ha det så långt det går. Men det ser kanske inte så tokigt ut ändå. Och jag skulle ju aldrig aprilskämta om något mera allvarligt. Det här med hår är nog mest känsligt för mig själv.

Jag tror dock att det kan vara annat som påverkat att det inte hände så mycket. En del berodde säkert på att inlägget hade ganska mycket annat innehåll, och kanske var statistiken tillräckligt intressant för att man inte skulle behöva veta mera. Kanske var det det att jag skrev att jag svarar på allt som inte känns för privat för att skriva om i bloggen. Men jag skulle inte kunna skriva ”jag svarar på allt” när jag vet att det finns vissa ämnen jag inte under några omständigheter vill skriva om i bloggen. Men det som jag tror var mest avgörande var tidpunkten. Skärtorsdagen. Folk har helt enkelt haft annat att göra än att läsa min blogg och ställa frågor till mig. Jag måste försöka tänka att det är någon av ovannämnda grejer som är orsaken. Och inte det att jag är skit och ingen bryr sig. Att jag nu stannade upp i de här tankarna och funderade på varför jag tänker så här om mig är ett framsteg, för ett år sen skulle jag nämligen inte ha ifrågasatt dem utan tänkt att idiottankarna om mig själv är sanningen.

Ni får så klart ställa frågor alltid när ni kommer på något, som sagt svarar jag på allt som inte känns för privat för bloggen. Men jag är nog inte så sugen på att hålla någon regelrätt frågestund nu på ett tag. 😀