Hon som blev utbränd

Jag har lite identitetskris gällande bloggen och mig själv just nu. Innehållet de senaste veckorna har varit annorlunda än tidigare, och det har delvis varit skönt men också lite konstigt.

Jag får ofta höra att bekanta frågar mina vänner hur jag mår. Och alla syftar förstås på samma sak. Då jag ju blev utbränd. På ett sätt är det helt fint att folk ännu minns mig, men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att det enda folk minns om mig är att jag blev utbränd för tre år sen. Minns du Fredrica? Aj vem då? Nå hon som blev utbränd. Aj HON, jo nog minns jag. Och även om det kanske inte är det enda folk minns, så är det ändå det första de minns.

Jag började inte blogga direkt jag blev sjukskriven, utan först när jag varit sjukskriven i över ett år. För det första skulle jag inte ha klarat av att blogga, våren 2015 var jag så utbränd så jag hade svårt att skriva korta mejl. Men jag var också så orolig över folks reaktioner. Jag tänkte väl att folk skulle läsa mina texter för att ha något att skratta åt. Och någonstans innerst inne kände jag att jag inte vill bli ihågkommen som ”hon som blev utbränd” så jag höll tyst, och det i sin tur gjorde att jag skämdes ännu mera. Eller, jag ”kom ut” i en bild på instagram, för jag var också orolig för hur mycket folk skulle skvallra, och tänkte att det är bättre att jag bekräftar att jag misslyckats än att folk får reda på det via skvaller. Ja, för jag såg utmattningen som ett enormt personligt misslyckande. Och i viss mån gör jag det fortfarande. Här är (faktiskt den enda) bilden jag lade upp på instagram sommaren 2015:

Redan när jag blev sjukskriven visste jag att jag ville ta upp psykisk ohälsa på ett eller annat sätt offentligt. Jag var så trött på att bara låtsas som att allt var bra, av rädsla för att folk skulle tycka att jag är jobbig. Men hela tiden fanns det där tvivlet inom mig, är det någon som bryr sig? Finns det faktiskt behov för min berättelse? Det finns det kan jag meddela. I oktober är jag bokad för två föreläsningar kring just det här. När jag började blogga bestämde jag mig för att jag bara får ta det, att folk minns mig som hon som blev utbränd. Jag tänkte att om jag kan få folk att diskutera om stress och dess påföljder, så kan jag vara ett avskräckande exempel i den diskussionen.

Men nu vet jag inte mera om jag vill att en sjukdom (eller ja, flera) ska få definiera mig. Jag är inte bara utmattningsdepression. Jag är så mycket mer. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det är mitt eget fel att folk tänker på mig som den utbrända, då jag började blogga om just utmattningen. Att jag kanske bara borde ha skrivit dagbok för mig själv istället. Jag vet inte. Vi får se vilken riktning bloggen tar i framtiden. För jag tror inte det är dags att avsluta den ännu åtminstone. Men precis som allt annat förändras, förändras också den.

Försökte ha photo shoot med mig själv i måndags. Det gick så där, men jag tycker att den här bilden passar ganska bra till det här inlägget.

Och ja, det är onsdag idag. Normalt brukar mina inlägg komma på måndag och torsdag men nu har det varit lite annorlunda den senaste tiden. Och så är det ju Kristi himmelsfärdsdag i morgon och det ska vara fint väder åtminstone i södra Finland, så jag tänker mig att folk inte är så intresserade av min blogg då utan hellre gör annat än att läsa mina inlägg.