Allt behöver inte förlåtas

Idag är det ett år sen jag upptäckte hashtaggen #metoo. Den hashtaggen rev upp många gamla sår i mig och även om det var bra att jag började prata om det jag varit med om, var det också extremt jobbigt att på sätt och vis uppleva allt på nytt i minnet. I viss mån är det fortfarande jobbigt. Jag skrev ett inlägg om just #metoo och vad jag varit med om. Och så skrev jag också det här inlägget redan några veckor efter allt det där med metoo var som störst, men av någon anledning publicerade jag aldrig det. Men jag hittade det häromdagen och bestämde mig för att det skulle få bli publicerat nu, ett år efter att jag insett vidden av det jag varit med om.

Jag hängde mycket i församlingen (alltså kyrkan) när jag var ung. Jag skulle inte säga att jag nånsin varit den som tror starkast, men kyrkan var i alla fall en trygg plats att vistas i.  Just nu har jag ett knepigt förhållande till tro och andlighet. Så länge ville jag kunna tro, för jag inbillade mig att det då skulle finnas en mening med allt jag var med om, men jag vet inte. Slumpen är också en mening på sitt sätt.

Det att jag hängde mycket i kyrkliga kretsar har förstås påverkat mig både positivt och negativt, så där som allt gör. En sak som pratas väldigt mycket om i kyrkliga kretsar är förlåtelse, och vikten av att kunna be om förlåtelse och att kunna förlåta. Och delvis tycker jag att det här är bra, för man bör kunna be om förlåtelse när man har gjort någon illa. Det är jobbigt att be om förlåtelse och erkänna att man gjort fel, men det är bra att kunna göra det. Det visar att man bryr sig om andra och att man kan erkänna att man själv kan göra fel.

Det jag däremot inte håller med om är att man ska förlåta allt. Och det är kanske en del i att jag just nu har lite svårt för att vistas i kyrkliga rum. Jag har insett att allt inte går att förlåtas, och att det också är helt okej. Man kan gå vidare utan att förlåta. Jag tror till och med att i vissa fall är det lättare att gå vidare om man tillåter sig själv att inte förlåta. Också om man är den som ber om förlåtelse bör man vara medveten om att den man behandlat illa kanske inte är beredd på att förlåta.

Jag tänkte länge att jag förlåtit mitt ex, men då hade jag inte ännu förstått hur mycket hans beteende skadat mig. När det här kom upp till ytan igen i samband med #metoo insåg jag att nej, jag har inte förlåtit. Jag har kommit över honom, men jag har inte kommit över hur han behandlat mig. Just på grund av att jag såg det som så viktigt att ”förlåta och gå vidare” att jag aldrig riktigt pratat om hur det faktiskt var.

Och nu när jag börjar inse att jag inte är den sämsta människan på jorden, gör det mig ännu mera ledsen att jag trodde att jag var värd den behandlingen (och också mobbningen från andra personer tidigare och senare än det här). Och jag insåg att nej, jag är inte värd det. Och nej, jag behöver inte, och tänker inte förlåta. Det känns som att om jag förlät, så skulle jag säga att det var okej att behandla mig skit. Det var det inte. Lika lite som att behandla någon annan skit.

Och även om hämnd inte är något att sträva efter känns det här lite som mitt sätt att ge tillbaka. Han fick behandla mig skit för att jag inte visste bättre. Men han får inte min förlåtelse. Och det känns faktiskt som att det är lättare att gå vidare på det här sättet. Sen kan det ju hända att det här i något skede ändras. Men just nu känns det så här. Jag måste bygga upp respekten till mig själv först.

I lördags passade jag på att ta lite nya bilder hit till hemsidan. Det här är en av dem. Några till ser ni på startsidan till den här hemsidan.