Ingen skrattade

Igår och i förrgår kom det inget inlägg här, och jag vill meddela att jag inte glömt eller struntat i utmaningen #30bloggämnen. Jag hade först tänkt att jag skulle publicera ett inlägg i utmaningen varje dag i november, men jag hann i kapp Malin i onsdags, och sedan dess har jag inte sett flera inlägg i utmaningen. Så vi tar utmaningen vartefter det kommer rubriker. Det kanske blir lite in i december men det gör ingenting. Jag tycker annars också ni ska kolla in Malins blogg, den är väldigt välskriven och intressant. Speciellt om ni är intresserade av glutenfri matlagning! Men nu till något helt annat.

Igår var jag till Kyrkslätt för att igen hålla föreläsning om mina erfarenheter av utmattning och depression. Jag har hållit två föreläsningar om det här i Åbo, en i år och en i fjol. Eftersom jag inte är bekant med Kyrkslätt sen tidigare var det första gången jag höll en föreläsning på ett obekant ställe. Jag tänkte först skriva att det var min första där jag inte kände någon i publiken men det är inte sant. Jag minns inte att jag skulle ha känt någon i publiken vid föreläsningen vid Novia förra året, men vid Luckan i Åbo kände jag en från förut.

Gårdagens publik bestod till största delen av högstadie- och gymnasieelever och den var helt fullbokad. Det, och faktumet att publiken var så ung, gjorde mig ganska nervös. Jag var rädd att bli utskrattad och förlöjligad. Det är ändå väldigt känsliga saker jag pratar om och jag hade lätt tagit det personligt om någon skulle ha skrattat åt mig. Jag tror att de här rädslorna säger något om min egen högstadie- och gymnasietid som jag inte själv tänkt på. Jag har i ärlighetens namn tänkt att i högstadiet och gymnasiet var allt bra, för det var ju inte lika hemskt som lågstadiet. Men det kanske inte var så enkelt sist och slutligen.

Publiken var jättesnäll och ingen skrattade. Tvärtom tycker jag det verkade som att de verkligen lyssnade och tog till sig av det jag berättade. Ovanför ser ni min repost av Ungdomsakademins bild från evenemanget. Eleverna var lite blyga när jag gav dem möjlighet att ställa frågor men jag fick fina frågor och tips av lärarna (bland annat om johannesört som receptfri hjälp mot (lindrig?) depression) som jag kanske kommer att fördjupa mig i här på bloggen. Min första fullbokade föreläsning går alltså till historien som en lyckad upplevelse. Förhoppningsvis också för de som satt i publiken. Nu har jag en hemmahelg för första gången på flera veckor, och jag ska städa, vila och nörda ner mig i något av alla mina musikprojekt. Och smaska på innehållet i min julklapp som jag fick av Ungdomsakademin.

En sån här goodie bag bar jag med mig hem från Kyrkslätt. Glöggsäsongen är alltså officiellt inledd nu.

Om du skulle vilja höra min historia på ditt evenemang eller i din organisation kan du kontakta mig här. Observera att jag nu för tiden arbetar heltid i Helsingfors, och därför helst föreläser kvällstid. Du kan förstås också kontakta mig om du vill samarbeta med mig på annat sätt, till exempel om du vill att jag bloggar om något, eller om du behöver en musiker till en fest.

Kyrkslätt stationshus. Det här är den enda bilden jag tog med kameran i Kyrkslätt. Kanske ett bevis på att jag var lite nervös?

Det här inlägget skulle knappast ha blivit skrivet, eller åtminstone inte publicerat så här snabbt, utan Malins utmaning. Redan nu märker jag att jag har lättare att producera text och bloggivern, som varit borta största delen av hösten, har kommit tillbaka.