Det blev för mycket
Här har det ekat tomt en tid, men det beror inte på att jag skulle ha glömt bloggen- snarare tvärtom. Men vad jag sysslat med bakom kulisserna tänker jag inte avslöja riktigt ännu- utan ni får vänta någon vecka ännu på det. Men nu ska ni i vilket fall som helst få läsa ett blogginlägg om något som hände förra hösten.
En måndag och tisdag i oktober var jag hemma från jobbet. Till historien hör att jag först steg upp, drack kaffe, sminkade mig och gick mot bussen. Jag hade sovit kanske tre timmar på hela natten mellan söndag och måndag. Resten av natten kan i princip beskrivas som en enda lång panikattack. Så när jag gick mot bussen på måndag började tårarna rinna och jag var på väg att spy upp ångesten. Ursäkta detaljerna, men jag hade magsaft i munnen av det här. Tårarna gick nu inte att hejda på något vis och jag vände om.
Redan när jag vänt om visste jag att jag gjort rätt. Jag hade haft lite feber på söndagen och hade snuva och hosta också. Febern gick dock om och redan på söndagskvällen var jag tillbaka i min normala temperatur på 35,8. Men jag kunde alltså inte somna trots att jag tagit min sömnmedicin som vanligt. I huvudet snurrade bara en massa jobbproblem och mina musikprojekt om vartannat och jag svettades och frös växelvis.
Veckan innan det här hade varit tung för mig på flera sätt. Det var mycket som hände på jobbet och också privat hade jag mycket program. Också veckoslutet precjs innan var ganska händelserikt med studiotid, övrigt musiknördande och träff med flera vänner. Roliga saker absolut, men tydligen blev det ändå för mycket.
Feber är inte det enda mått på sjukdom som finns. Att inte kunna sluta gråta gör en också arbetsoförmögen. Och det var i princip det jag gjorde hela den där oktobermåndagen. Grät. Som tur insåg jag att jag inte skulle ha kunnat göra så mycket på jobbet i det tillståndet och vände om hem. Till chefen sade jag bara att jag var sjuk- inget mer. Inga förklaringar om feber eller förkylning- utan bara att jag var sjuk, som jag var. Och hen ifrågasatte inte heller mig vilket var skönt. Att säga sanningen om panikångesten skulle jag inte ha vågat- men det fungerade åtminstone bra så här.
Idag är det tio år sedan det här. Det känns både som att det gått två veckor, men samtidigt också som att ett helt liv gått sedan det här.
