Världens pinsammaste människa

Förra veckan var jag ju i Jakobstad och gjorde en insamling inom ramen för mitt jobb. Jag hade lovat att instagramma därifrån, på mitt eget konto, och det gjorde jag. Här hittar ni mitt konto om ni vill följa det. (Fast just den här veckan instagrammar jag på @thisissvenskfinland.) Jag trodde faktiskt först att jag skulle tycka det var jobbigt men det var det faktiskt inte. Jag vill kunna skilja så tydligt som möjligt mellan jobb och fritid, eftersom flytande gränser mellan det här var en av orsakerna till att jag blev utbränd. Men i alla fall så var det tvärtom roligt att instagramma lite jobb här emellan, och jag tror att mina följare också gillade det. Inofficiella namn kan ju verkligen vara roliga och fyndiga, och är en viktig del i vår vardag. Det var också faktiskt ganska skönt att inte behöva vara privat, och att inte fundera så mycket på vem som gillade, eller inte gillade mina bilder.

Jag har ju inte skrivit rakt ut var jag jobbar här på bloggen. Det är delvis det att jag vill vara på jobbet när jag är på jobbet, och ledig när jag är ledig. Som jag skrivit tidigare har jag haft svårt att prata om bloggen och utmattningen på jobbet, för att jag helt enkelt skämts och varit orolig för hur folk ska reagera. Den där skammen har jag levt med så länge jag kan minnas att den nästan blivit en del av min personlighet. Faktiskt så har det varit en så självklar del i mitt liv att jag tagit för givet att andra också skäms över mig. En av orsakerna till att jag inte berättat var jag jobbar här är för att jag varit orolig för hur föreningen jag jobbar för ser ut om den förknippas med mig. För jag är ju pinsam? Jag gjorde ju bort mig så fatalt då jag blev utbränd och inte ens fattade att vara tyst om det? Det kan väl aldrig förlåtas?

Ganska många av mina stories blev sedan delade från jobbets instagram. Och speciellt en fick mig att börja ifrågasätta det här med att de skulle skämmas över mig. Den som delat storyn hade formulerat den i stil med ”vår Fredrica är i Jakobstad för att samla in inofficiella ortnamn…” Ni förstod säkert genast att det är ordet vår jag reagerade på. Jag blev nästan lite tårögd av det fast det säkert var skrivet ganska snabbt bara av den som råkade ha hand om kontot just då. Men då är det nästan ännu finare, för det betyder då att jag just nu är en så självklar del av organisationen att jag betraktas som deras. Någon som de inte skäms över, utan kanske tvärtom gör ett jobb de är stolta över?

Jag har länge försökt tänka att de skulle väl inte ha anställt mig om de skämdes över mig, men alltså skam är så otroligt lömskt. Speciellt om man levt med den länge. Men kanske jag inte är världens pinsammaste människa ändå?

Jag kommer fortfarande inte att skriva så mycket om mitt jobb och mina arbetsuppgifter här på bloggen. Det är ingen hemlighet var jag jobbar men jag vill att bloggen ska få handla om andra saker. Bloggen är ett av mina andningshål i vardagen och det vill jag att den ska få vara också i fortsättningen. Jag trivs på mitt jobb just nu, och det beror delvis på att mitt liv också innehåller annat. På så sätt orkar jag jobba bättre när jag faktiskt är på jobb. Men tack Jakobstad för en fin och viktig vecka för mig! Jag fick lära mig mera om en av städerna som var så viktig för mig som barn. Och jag kan ju inte glömma att skriva om hur härligt det var att slippa ha en timmes arbetsresa. Dessutom fick jag höra så fina ord om bloggen också, av flera jag träffade. Förra veckan var absolut nödvändig för mig.

Jeppis i mitt ❤️ Här ser ni fina vykort från staden, akvarellerna är målade av Helena Cederberg.