Det var inte mitt fel

Det var inte mitt fel

En dag då jag var på väg till jobbet reagerade jag på en man som satt och pratade i telefon. Jag skulle inte ha reagerat annars men han satt i princip och skrek på samtalspartnern och vad jag kunde höra, förminskade hen ordentligt. Jag har ingen aning om vad samtalet handlade om, men jag hörde bland annat saker som “kyllä aikuine ihmnine pitäis ton ymmärtää” (en vuxen människa borde faktiskt förstå det där) och “älä oo noin lapselline” (var inte så där barnslig). Och jag var tillbaka i 2011 och förhållandet med mitt ex på två sekunder. För det var precis så där han pratade med mig.

Det konstiga är att jag egentligen inte minns så mycket från vårt förhållande, men när jag hörde den här mannens sätt att prata kastades jag direkt tillbaka. Och jag fick ångest. Troligtvis är det här ett slags försvarsmekanism av min hjärna, för jag minns i princip ingenting av sommaren 2015 heller. Men så där lät mitt ex så fort jag var ledsen och behövde stöd, eller försökte säga att jag blev ledsen av hans beteende. Då fick jag höra att jag var barnslig, överkänslig och jobbig. När jag inte kunde sluta fråga varför J dött, ungefär en månad efter att det hänt, fräste exet att jag kommer aldrig att få reda på varför- så jag skulle sluta gnälla om det. Det hade han rätt i- att jag aldrig kommer att få reda på varför, men att säga så till någon som just förlorat sin bästa vän är ganska hårt. Till och med om man är svartsjuk på vännen.

Precis innan jag skulle gå av bussen skrek den här mannen till “Älä pidä mua tyhmänä” (typ tro inte att jag är dum) flera gånger, och det riktigt högg till i mig av ångest. Nu såg jag också att andra i bussen började reagera, och flera stirrade på honom och skakade på huvudet. Och det blev sedan mitt kvitto på att jag inte överreagerat. Inte nu och inte under förhållandet med mitt ex. För om andra reagerar och tycker att samma beteende som mitt ex hade är fel, så måste det ju på riktigt ha varit fel. Och det var skönt att inse det.

Länge trodde jag på det som exet sade, att det var mitt fel att han var otrevlig. Att jag var hysterisk, konstig och dum. Så var det inte. Men det är så verbal misshandel fungerar, att offret till slut slutar tro på sina egna känslor. Och skadorna kan hålla i sig länge. Nu i sommar blir det sju år sen jag lämnade exet, och det är NU jag börjar inse att hans beteende faktiskt inte berodde på mig. Därför måste vi börja ta också verbal misshandel på allvar. För också den kan skörda liv! Och också på grund av det här behöver vi börja ta “bara lite skitprat” på allvar- för på grund av att mobbningen jag utsattes för inte togs på allvar var jag säker på att ingen skulle vilja vara tillsammans med mig. Och bland annat det här ledde mig rakt i armarna på mitt ex.

Nu hoppas jag att personen som blev utsatt för det här får höra att hen inte förtjänar att bli behandlad på det här viset, och vågar göra sig av med den här personen. Det kan vara svårt att göra sig av med sådana här personer, men det behövs för ens egna välmående. För det blir inte bättre. Om du märker att någon av dina vänner blir utsatt för sånt här- prata lugnt med dem och försök att inte döma. Visa att du är villig att lyssna och hjälpa till men ställ inga ultimatum! Om du aggressivt förmanar personen att lämna den som misshandlar lägger du skulden på offret och får hen att känna sig dålig. Och det i sin tur kan göra att hen hänger kvar i det dåliga. Tro mig, så var det för mig! Många försökte febrilt få mig att lämna exet då han behandlade mig skit, och det fick sedan mig att känna mig dålig och gjorde mig bara ännu mera övertygad om att jag aldrig skulle kunna bli tillsammans med någon annan. Det var först när en vän försiktigt ifrågasatte HANS beteende och inte kritiserade mig för att jag stannade kvar som jag bestämde mig för att lämna honom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close