Semesterångest
Min semester börjar lida mot sitt slut nu. På måndag är det back to work som gäller. En månad har jag kvar på kontraktet och sedan får vi se vad som händer. Gradun skriver inte sig själv så i vilket fall som helst är jag inte sysslolös.
Jag har haft en bra första semester. Nästan lite för bra för att vara sant. Eftersom jag haft enormt dåligt samvete de få dagar jag haft ledigt tidigare (förutom sjukledigheten då, som jag också skämdes helt enormt över) har det känts lite förbjudet att ha ledigt utan att skämmas. Resan till Riga förra veckan var absolut nödvändig, och väldigt lyckad. Vi åkte över till Tallinn med bil och körde alltså ner till Riga. Det tar ungefär fyra timmar från Tallinn till Riga så för mig som suttit i bil mellan Åbo och Österbotten sen jag föddes kändes det som ingenting. Resan var bra för den gav mig många nya intryck men framför allt ett avbrott från vardagen.
Första veckan av semestern var jag bara hemma och vilade, fyndade på loppis och sjöng en massa. Andra veckan var vi som sagt på resa, och sedan var jag på stranden på veckoslutet när det var så där jättevarmt. De veckorna gick fint och jag hann inte fundera så jättemycket på jobbet, vilket var bra. Och så blev det måndag och min sista vecka ledig. Och ångesten slog till, enormt! Nu är det bara sju dagar kvar ledigt, och veckoslutet kommer att gå i ett huj när jag är på kräftskiva. Nu får jag inte göra något alls för om jag börjar med något roligt går tiden för fort. Och om jag inte gör något får jag panik av att jag har tråkigt. Jag är fortfarande inte van med att hinna ha tråkigt så det är en känsla som ger mig stark ångest.
Jag tror att det här är ett resultat av att jag nästan aldrig varit ledig förut, och inte vet när jag kommer att kunna vara ledig på det här viset på nytt. Jag hade ju inget sommarlov förra året och vad folk än ibland säger så är en sjukledighet inte en semester. Långt ifrån! Jag tror också att jag känner en press av att njuta och därför blir det istället det motsatta. Jag har verkligen försökt säga till mig själv att det är okej att bara vara, men den inre kritikern i mig vågar inte riktigt tro på det ännu. Jaja, kanske det tar flera semestrar att lära sig det. Vem vet?
Jag har städat och gjort det fint för mig att komma tillbaka till jobbet, och skrivit en to do-list så jag kommer igång. Jag har ju som tur också eget arbetsrum och får ta tag i saker i egen takt, och trevliga kolleger så det går säkert bra bara jag kommer in i lunken igen. Att låta det ta någon dag innan jag kräver topprestationer är målet, men vi får se hur bra det går. Jag kommer säkert att komma ihåg de bra sakerna av min semester men jag vill heller inte glömma ångesten, för också den är en viktig del av livet. Och nej, jag tänker inte spara sommaren i en burk och ta fram i november, för det går inte. Dessutom är november en mycket bättre månad än mars och april. Så det så!
En av sakerna som jag sjungit nu på semestern, och spelat in, finns nu på min youtubekanal. Bred dina vida vingar är min favoritpsalm och jag var nöjd att jag fick sjunga den till moffa på hans minnesstund. Igår var det fyra år sedan han gick bort och saknaden är stor. Här hittar ni min version på den:
