Undantagstillstånd med gradun
Nu tänker jag inte ens försöka lova att skriva om annat än Corona hit på bloggen. Allt som händer nu kan ju ändå kopplas till det på något vis och att försöka låtsas som något annat är bara dumt. Lite som att jag skulle ha startat en blogg i positivt tänkande när jag hade som svårast depression. Det skulle också bara ha varit dumt och bidragit till mera ångest för mig. Och som jag skrev i fredags kommer någon säkert ändå att vilja forska i hur vi upplevde våren 2020 och Corona och allt det om något år- så då är det bra att jag skrivit upp mina tankar precis just nu när allt ännu pågår. Den här bloggen är ett ypperligt bevis på att det kan vara helt omöjligt att faktiskt minnas hur man kände när något hände. Det märker jag varje gång jag läser ett inlägg från 2016. Men anyway, det jag ska skriva om i det här inlägget är min påbörjade gradu. Som nu blir på paus. Igen.
Det är tredje gången jag börjar med den nu i vår, och nu har jag kommit längst med den hittills. Men den ger mig så mycket ångest och får mig att känna mig så dum och dålig. Väldigt mycket med mina universitetsstudier får mig att känna mig så här, och jag kommer att fördjupa mig i det här också i något skede. Men jag pausar alltså graduprocessen igen under karantänen (eller ja, vad man nu ska kalla det. Är själv på jobb utanför hemmet nämligen.) Egentligen kan jag inte göra så mycket annat heller eftersom mitt material finns vid ett arkiv vars forskarsal just nu är stängd, och nästan alla böcker jag behöver finns på bibliotek som också är stängda. En del referenslitteratur finns på nätet och om jag blir tillräckligt uttråkad får jag väl lov att utforska den, men bara om jag får lust. För även om det här är orsaker till att jag valt att lägga gradun på paus är den största orsaken personlig. Och heter ångest.
Och jag har haft massiv ångest de senaste veckorna. Jag har andnöd flera gånger om dagen p.g.a. stark ångest och min hals är trött av allt extrasväljande. Jag vaknar varannan timme på natten och har enormt svårt att somna om. Ja, med medicin. Jag tog det personligt då ingen taggade mig i sina instagramutmaningar om vad jag gör just nu och såg det som en bekräftelse på att jag är dum och ointressant. (Men ni blev jag till slut taggad i en annan grej.) Och jag orkar liksom inte addera mera av den ångesten i mitt liv genom att tvinga mig till att hålla på med gradun just nu. Ja, visst stör det mig enormt att bli avbruten igen, en tredje gång. (Först 2015 p.g.a. min sjukdom och sjukledighet, sedan 2018 p.g.a. jobb) Men nu kommer de färdigheter jag fått av de år jag gått i terapi väl till pass. Och en grej jag lärt mig är att inte addera mera ångest och stress till sitt liv om det går att undvika. Så nu har jag gett mig själv undantagstillstånd att helt enkelt skita i gradun tills biblioteken och arkiven är öppna som vanligt. Och att under tiden försöka göra sådant som håller också min psykiska hälsa i skick. Egentligen ska det här inte vara något nytt, men det här samhället (och speciellt universitetet) har lärt mig att man får sitt människovärde dagen man tar ut sin magisterexamen så att lyssna till sig själv kan kännas extremt svårt. Att jag sitter och skriver ett sådant här inlägg är bara ett bevis på det.
Två veckor sen. Här var jag så nöjd över att ha skickat in ett avsnitt till min graduhandledare. Jag till och med hoppades högt att ”ingen sjukdom eller jobb avbryter mig nu”. Det gick ju som vanligt jättebra när jag vågade hoppas något.
Jag blev ju inte uppsagd från jobbet som tur, och det verkar inte som att jag blir permitterad heller (vilket skulle orsaka noll euro för mig som är studerande och inte kan anmäla mig som arbetslös av den orsaken. Även fast jag får noll euro i studiestöd.) men jag kommer inte heller att arbeta på mitt vanliga jobb utan jag kommer att hjälpa till vid ett äldreboende istället. Jag har jobbat med äldre förut och det har gått bra, men det känns ändå väldigt nervöst med nya rutiner, uppgifter och risken att jag skulle smitta någon med t.ex. Corona. Sedan tror jag också att den här ångesten är en rest från sommaren 2013 då jag jobbade i hemtjänsten i Täby utanför Stockholm. Mina kunder var det inget fel på, men hela den sommaren är som ett svart stressmoln i mitt minne. Ibland undrar jag allvarligt hur jag överlevde den sommaren.
Men planen är nu att jobba de timmar som jag behövs, och sedan skära ner på ångestladdade grejer som sociala medier och nyheter. Inte undvika helt- men att klicka in sig på skräckrubriker 10 gånger om dagen hjälper inte en som redan har svårt att andas av den här situationen. Jag tänkte faktiskt dra en liten ”konsert” på min youtubekanal på lördag som något lite roligt att hålla på med. Jag blir säkert tvungen att spela in den några dagar i förväg eftersom en del saker för liveinspelning fattas, och nätet har också varit långsammare än vanligt. Jag tänker mig att det här kan vara mitt bidrag till att lite lätta på stämningen just nu. Häng gärna med! Mera information har ni i videon nedanför:
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.
