Gör det någon nytta?

För några veckor sedan dök en del svartvita bilder med bl.a. hashtaggarna #challengeaccepted och #womenempoweringwomen upp i mitt flöde. Min första spontana tanke var faktiskt ”oj nej, en sån där grej igen”. Tidigare i våras var det ungdomsbilder och ”vackra kvinnor” som snurrade runt i flödet. Bland andra, de här minns jag för jag blev taggad i dem. Andra sådana här grejer cirkulerade nämligen också. Säkert delvis ett sätt att lätta på stämningen med tanke på Corona och allt det förde med sig i våras. Men jag undrar om de här grejerna egentligen gör nytta? 

Jag blev nästan lite skadeglad när jag märkte att den här med svartvita bilder egentligen handlade om andra grejer än #girlpower som inläggen först verkade handla om. Det handlade ju om de turkiska kvinnorna i det här fallet, något som absolut behöver pratas om och lyftas. Och som kanske skulle göras bättre utan someutmaningar då den ursprungliga poängen riskerar att gå förlorad? Och i det här fallet är ju det här samtalet det viktigaste i det hela. Men sådana här grejer kan också vara problematiska av andra orsaker.

En av mina första tankar var nämligen att jaha, nu blir jag utanför igen. Ingen kommer att tagga mig och det får mig att se dålig ut. Jag kommer att bli bortglömd. Kanske är jag redan det. Och jag vet, det är bara sociala medier. Men de sociala medierna var i stort sett vårt sätt att umgås på under våren. Allt var avbokat och vi uppmuntrades att umgås virtuellt. Jag träffade en vän förutom sambon mellan mitten av mars och juni. Då blir sånt här också större än det kanske är. Och det gör ont att vara utanför. Att gång på gång vara den som folk glömmer bort. Jag vet, för jag har varit den.  Flera gånger om. Och ironiskt nog blir jag lätt den på nytt då jag blivit besviken så ofta så jag i allmänhet vill hålla folk på avstånd. Både fysiskt men också emotionellt.

Och därför kan jag inte låta bli att undra om de här taggningsgrejerna gör någon nytta? De bara förstärker de sociala hierarkier vi har. De som är populära blir taggade flera gånger om, och de som inte är det blir bortglömda. På så vis präntas det med våld in att de som inte är populära är utanför. Och jag vet, alla är olika och knappast tar alla det så hårt som jag. Men det säger väl ändå något att jag, som gått nästan fyra års tid i terapi och börjar bygga upp ett värde för mig själv bland annat genom att välja mitt umgänge, blir lite ledsen när jag ser att jag igen inte blivit taggad. Det är inte bara något som kan viftas bort. 

Varför kan man inte lyfta kvinnor vilken dag som helst? Skriva inlägg tillägnat sina vänner vilken dag som helst? Eller ännu bättre- säga att det var roligt att träffas eller höras personligen till dem? 

Och här har ni den där svartvita bilden på mig som ingen frågade efter. Det här var looken för lördagens inflyttningsfest hos några vänner, som personligen sade att det var trevligt att ses.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!