En ny nivå av nervositet

En ny nivå av nervositet

Oj här står en tom blogg. Men det har varit mycket nytt på kort tid för mig. Jag har börjat jobba igen, först med några intro- och planeringsdagar och så i tisdags förra veckan kom barnen dit. Barnen är betydligt flera än vad jag hade i våras men vi är också flera ledare så förhoppningsvis jämnar det ut sig. Jag var helt färdig efter första veckan men det var väntat att jag skulle vara slut, så det är jag inte orolig över. Det är andra grejer som gör mig lite orolig istället, och en av de här grejerna har jag lite tänkt reflektera över här i bloggen.

Det här är tredje gången i år som jag har nya kolleger och “kunder” (eller vad man nu ska kalla barnen och seniorerna jag jobbat med) så det har som sagt varit mycket nytt. Utöver jobbet har jag börjat ta pianolektioner igen (yay) och så har det varit ganska mycket veckoslutsprogram. Men alltså the amount of ångest inför nya grejer var inte att leka med förra veckan. Jag var SÅ nervös inför barnens ankomst till eftis att jag hade svårt att andas på förmiddagen.

Så här nervös inför nya grejer har jag inte varit tidigare. Inte vad jag minns i alla fall. Samma sak var det i början av året då jag igen skulle börja på eftis efter flera år av sjukledighet och annat jobb. (Jag har alltså jobbat som inhoppare på eftisar och dagklubbar i Åbo, så jag har ganska lång erfarenhet av eftisjobb. Faktiskt så var det en av få grejer jag kände mig bra på under mina studieår.)

Jag undrar om utmattningen har ett finger med i spelet här. Jag har inte ännu glömt att jag varit utmattad även om jag kanske inte tänker på det varje dag mera. Men jag minns att när jag började jobba på nytt efter utmattningssjukskrivningen så hade det kommit en helt ny nivå av nervositet. Skulle jag orka? Skulle jag bli utbränd på nytt efter fem minuter? Helt ärligt har jag varit nära att be om ny sjukskrivning flera gånger. Senast i våras när allt möjligt hände samtidigt. Jag tror jag länge ännu kommer att vara på min vakt gällande min egen ork. Så traumatisk var sjukskrivningen faktiskt att jag ännu tre år efter att den tog slut verkligen inte vill tillbaka.

Men sen tror jag också att den här våren inte hjälpt mig i det här avseendet. Jag blev ju förflyttad med en dags varsel från arbete med barn till arbete med äldre. En ganska rejäl omställning kan jag meddela. Det gick ju bra och ibland kommer jag på mig själv med att tänka att den här sången skulle nog de äldre på boendet älska att sjunga. Men tungt var det ändå. Sedan när jag skulle tillbaka till eftis var vi ju med om det där dödsfallet som också gjort sommaren väldigt tung. Och ganska länge var jag också ledsen över att inte få hälsa alla eftisbarn en fin sommar och trevlig fortsättning. Även om jag bara hann jobba med dem några månader fäste jag mig rejält vid dem och saknade dem (och vårens kolleger) helt massor förra veckan.

Nu har det gått jättebra också på nya stället och jag tycker om både barnen och mina kolleger. Men jag var alltså riktigt nervös i början, och jag skulle inte orka vara så här nervös lika ofta mera. Jag skulle nämligen inte vilja gå sönder på nytt. Det var för tungt.

Bilden är från mars. Några dagar innan allt började stängas ner.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!

5+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close