Hör ni hur det låter?

Vet ni vad? Jag har inte så jättemycket bloggfiilis just nu om man säger som det är. Inte ens fast det är suicidpreventiva dagen idag. Men jag försöker tänka att så länge jag känner skam över att jag inte tagit mitt liv behöver jag kanske inte ta så jättestort ansvar i att utbilda hela världen om det heller. Men jag skäms samtidigt över att jag, som ändå tycks vara fröken psykisk ohälsa för många, inte har något slagkraftigt inlägg om självmordstankar att publicera idag. Men faktum är att den här dagen orsakar skam och skuld åt mig över att jag, som inte åstadkommit något, ännu lever. Den här dagen i kombination med att jag fyller år i övermorgon och den där hemska årsdagen är på tisdag. Så jag tänker faktiskt skriva ett helt annat blogginlägg idag. Om något som jag tror att vi alla kanske tänkt på. Vill ni läsa vad jag skrivit om suicidpreventiva dagen förra året och för två år sen kan ni göra det här och här. 

En sak som jag reagerat ganska starkt på nu i och med Corona och den låga tröskeln att bli hemma samt alla stränga order om att bli hemma tills man är frisk är att det gått färre vanliga förkylningar runt, åtminstone där jag rört mig. Folk har varit hemma tills de varit friska, och det har i sedan, naturligtvis, också lett till att smittorna inte spritts på samma sätt som tidigare. Den här tiden förra året hade jag haft tre major tvåveckorsförkylningar. I år har de lyst med sin frånvaro. En liten stressförkylning samt pollenallergi har jag haft, annars ingenting. Och så mycket bättre handhygien har jag ändå inte fått nu. Det där med att tvätta händerna med tvål är liksom inte rocket science. 

Därför reagerade jag ganska häftigt när någon föreslog att barn som coronatestats men som har lindriga förkylningssymptom skulle kunna komma till skolan eller dagis. Hör ni faktiskt inte hur det låter? Jo, som att det är helt okej att vara lite sjuk och smitta ner andra bara det inte är corona. Inte ens fast det är vanlig förkylning ska man gå till dagis eller skolan! Speciellt när det gäller barn borde de vara hemma tills de är friska, för även om personalen är noga med att barnen ska tvätta händerna ofta och ordentligt så är det väldigt orealistiskt att vänta sig att personalen övervakar specifikt ett barns handtvätt hela dagen. Att vara hemma tills man är frisk borde vara självklart- men att vi ens diskuterar det här säger ganska mycket om vårt samhälle. Och det är att det inte är okej att vara sjuk. 

Det är helt sjukt (höhö) att vi som samhälle inte ser till att folk har råd att vara friska i skolan och på arbetet. För det är ju det som det handlar om- att det inte finns pengar till att bli hemma mer än tre dagar utan att lönen påverkas på ett eller annat sätt. Vilken förkylning går på riktigt över på tre dagar? Och hur bevisar man för en läkare att man ännu har ont i halsen eller känner sig krasslig för att sedan få vara hemma tills man på riktigt är frisk? 

Hur skulle det vara om vi också i fortsättningen tog lindriga symptom på allvar- och stannade hemma redan när vi känner oss lite krassliga? Och ordnade så att det går att stanna hemma tills man är frisk? Kan det till och med hända att det skulle leda till färre och kortare sjukskrivningar på sikt? Jag tror faktiskt det. Jag vet nämligen att en del i att jag kraschade så ordentligt 2015 och till slut var sjukskriven i över två år delvis beror på att jag aldrig vågade bli hemma för ”bara förkylningar” som sedan aldrig gick om p.g.a. just det. Men vi behöver bestämma oss nu, och ändra på våra attityder kring sjukledigheter. Det tar ändå alltid tid innan förändringar sker och normer sitter tyvärr riktigt hårt hos många av oss. 

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!