Varför är det så viktigt?

Varför är det så viktigt?

Triggervarning! Inlägget behandlar självmordstankar.

Idag är det suicidpreventiva dagen, och för ungefär ett år sen skrev jag ett inlägg om det här. Jag vill lite återkomma till det här idag. Här kan du läsa inlägget jag skrev då. Inlägget handlar om hur man ska göra om man misstänker att någon har självmordstankar. Rådet är att försiktigt fråga om det och erbjuda sig att lyssna. Också i år gavs det rådet i HBL:s artikel som jag läste på jobbet. Det kan förstås vara väldigt svårt att avgöra om någon lider av självmordstankar, men jag tänker mig att om du vet t.ex. att en människa har depression så kan du börja misstänka att hen åtminstone funderat på självmord. Jag kan bli jätteirriterad på att depression och självmordstankar ofta skrivs om som två olika saker, när självskade- och självmordstankar oftast hör till själva symptomen på depression, men det här är ett annat inlägg som vi inte tar idag.

Självmord och självmordstankar är något som jag upplever att folk gärna undviker att prata om, också sådana som vet om att deras vänner lider av depression. Jag har, precis som jag skrev, aldrig fått frågan om jag övervägt självmord från människor som inte jobbar inom vården. Jag har lidit av självmordstankar i perioder. Om jag sagt något om att jag inte orkar leva längre har jag fått reaktioner som påminner om utskällningar. Prata inte om det där! Usch, säg inte såna där hemska saker! Men det här gör inte saken bättre- utan tvärtom, det gör det så mycket sämre. Det här med att man inte ska fördöma tankarna och ifrågasätta vännens känslor var också något som togs upp i HBL. Och det var viktigt för mig att få läsa att det bemötandet jag mött varit fel. Men nu ska jag komma till varför den där följdfrågan om självmordstankar kan vara så otroligt viktig.

2015 och 2016 tänkte jag i princip varje dag att jag vill och borde dö. Jag såg min utmattning som något oförlåtligt och kände mig som en parasit för samhället. Varje gång jag hörde om metoder att dö på tänkte jag att det här måste jag komma ihåg. Varje gång jag hörde att det är 70 % män som dör i självmord blev jag triggad eftersom jag såg mig själv som en självklar del i den statistiken. Självmordsstatistiken. En gång stod jag med tablettburken i handen och den där ilskna rösten i huvudet som skrek åt mig att inte vara feg. Att bara göra det. Jag tänkte flera gånger att jag måste komma ihåg att dra för gardinerna i vardagsrummet så att grannbarnen inte ser mig hängandes från kroken i taket. Det som höll mig kvar i livet de gångerna var rädslan för att misslyckas och en ovilja att göra sambon ledsen. Hur misslyckad skulle jag inte ha varit om jag inte ens klarade av att dö utan att bli avbruten? Så dåligt mådde jag, på riktigt.

Det sista jag skulle ha gjort när de här tankarna höll på att ta över var att självmant prata om dem. Aldrig i livet! Då skulle jag ju förstört stämningen för andra och dessutom hade jag ju aldrig ens försökt ta mitt liv. Hur trovärdig skulle jag då ha verkat? Och just DÄRFÖR ska man våga ställa den där obekväma frågan. För det är få som själva vågar ta upp det. Det finns flera anledningar till att psykologer och terapeuter uttryckligen frågar om man haft självmordstankar när man vårdas för depression. Den ena är att det kan kännas omöjligt att själv ta upp det, och den andra att det enda som hjälper mot dessa tankar är att våga prata om dem. Jag skulle aldrig ha kommit över dem om inte min terapeut uttryckligen hade sagt till mig att alla anledningar till att inte begå självmord är bra anledningar, och att jag har rätt att leva.

Om det har gått så långt att man tänker på självmord kan det vara extremt svårt att själv ta initiativet till att söka hjälp och våga prata om det om man inte redan är inne i något vårdsystem. De här tankarna kan också komma plötsligt och vara svåra att kontrollera. Jag skulle ALDRIG i livet ha ringt något kristelefonnummer när jag mådde som sämst. Delvis för att jag var livrädd för att ringa telefonsamtal men också av orsakerna jag nämner tidigare i inlägget. Hur trovärdig skulle jag ha varit om jag ringde och sade att jag vill dö- och inte ens skulle ha försökt dö? Det var vad min depression sade till mig, och även om det här inte är sant skulle jag aldrig ha vågat gå emot det. Depressionen styrde verkligen mitt liv. Därför tycker jag rådet om att ringa till en kristelefon är lite… jag vet inte, ogenomtänkt? För jag tänker mig att jag knappast är den enda med depression som hatat telefonsamtal och haft de här nedlåtande tankarna om sig själv. Sen förstår jag också att alla inte är som jag, men jag vet att initiativförmågan påverkas negativt av depression. Jag har själv erfarenhet av det.

Därför ska vi prata om annat än vädret med de människor vi bryr oss om. För det syns inte utanpå vad vi går och bär på. I värsta fall kan det gå riktigt illa! För tillfället har jag inga självmordstankar, men det beror till stor del på att jag fått behandla dem genom diskussion.

Eftersom det här inlägget är väldigt personligt och utlämnande har jag valt att stänga av kommentarsfältet. Vill ni visa stöd kan ni trycka på hjärtat här nedanför. Kommentarer undanbedes också på facebook!

Close