Jag orkar inte tävla om också det
Just nu har jag igen en svacka i mitt mående. Tystnaden på bloggen är ett bevis för det här, även om jag tidigare skrivit desto flitigare ju mer nedstämd jag varit. Men jag har börjat tänka om lite med den här saken och försöker pröva mig fram med att sätta gränser. Jag vill inte att alla mina innersta tankar ska kunna läsas av vem som helst. Det är en del av tystnaden, och en annan är bara en enorm (skriv)trötthet. Det här året är verkligen inte lätt. Och nej, jag vet att jag inte är den enda som inte mår tipptopp nu. Och nu ska jag skriva vidare om varför du inte ska kommentera att det är jobbigt för alla.
För mig tröstar det inte att höra att andra går igenom liknande svårigheter som jag. Och jag känner mig väldigt ensam om det. Så ensam att jag redan skrivit flera inlägg om det här på bloggen och säkert ännu kommer att avhandla det många gånger efter det här inlägget. I och med dataläckan vid Vastaamo som jag lite nosade på i det här inlägget, har det igen börjat skrivas om terapi, svårigheter med att få hjälp och överlag psykisk ohälsa lite överallt. Jag är så känslig och trött nu så jag döljer allt som andra skriver på sociala medier om sådant här, och undviker att läsa om andras svårigheter att få hjälp. Om det blir mycket från en och samma person döljer jag hela profilen för jag orkar liksom inte nu.
Och det är för att jag fortfarande får så starka skuldkänslor om jag läser om någon som haft svårare att få hjälp, eller upplevt svårare depression eller utmattning än jag. Och jag orkar inte tävla om också det. Om vem som är bäst på att vara utbränd eller ha svårast depression. Jag tävlar alldeles tillräckligt som det är och förlorar ständigt när den inre kritikern ser till att jag vet att ingenting jag någonsin gör är tillräckligt bra. Tyvärr känns det ibland som att det enda jag varit riktigt bra på är att vara utbränd, och jag orkar liksom inte höra om folk som är ännu bättre på det. Jag känner mig oftast sämre och mindre värd än alla andra ändå. Jag orkar inte tävla om att vara den som det är mest eller minst synd om.
Och därför tar jag istället avstånd. Klickar bort, döljer och loggar ut. För jag måste få fokusera på mitt eget mående. Det måste få börja vara en prioritet i mitt liv. Jag är nästan 30 år gammal redan och kommer inte att orka leva i 60 år till om jag bara ska fokusera på andras välmående resten av mitt liv. Men jag skäms ju förstås. Känner mig egoistisk och hjärtlös. Men jag kan kanske trösta mig med att jag, förutom att vara bra på att vara utbränd- också är världsmästare i att skämmas? Så visst kan jag också något.
Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.
Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.
