Utmattning som förtjänsttecken?

Utmattning som förtjänsttecken?

För några veckor sedan när jag scrollade instagram i min uttråkning stötte jag på en sådan där citatbild. Eftersom jag ibland skriver om psykisk hälsa också där ser jag ofta en del citat om psykisk hälsa och ohälsa. Ganska ofta håller jag faktiskt med. Ibland stämmer inte citaten in på min berättelse, men jag vet ju att allt med hälsa är individuellt. I det här fallet berörde citatet mig djupt, och det både positivt och negativt. Här är alltså citatet:

We NEED to stop glamourising overworking. Please.

The absence of sleep, good diet, exercise, relaxation, and time with friends and family isn’t something to be applauded.

Too many people wear their burnout as a badge of honour.

And it needs to change.

Jag håller med ända tills vi kommer till meningen om utmattningen som förtjänsttecken. En stor del av varför jag, och så många andra, blivit utmattade är ju för att vi glamouriserar bl.a. arbete men också prestationskulturer med hobbyer. Men den där delen om att bära sin utmattning som ett förtjänsttecken gör mig illa berörd. För jag har så svårt att tro att någon skulle göra det. Att utmattning skulle vara något man skryter med. I mitt fall är utmattningen en av de saker jag skäms allra mest för i hela mitt liv. Trots att jag vet att det inte är något man behöver skämmas över.

Paradoxalt nog så är det också den enda sak jag känner att jag varit bra på i hela mitt liv. Just på grund av kulturen som citatet tar upp i början. Att vi glamouriserar upptagenhet och perfektion och inte ifrågasätter den här normen. Då är det lätt att tro att inget man gör är tillräckligt bra och då blir det enormt skamfyllt att inse att man inte orkar med alla krav. Då är det lätt att tro att det är fel på en själv och inte samhället.

Man skulle kunna tro att jag som bloggar om det här inte skäms. Men faktum är att jag startade bloggen för att slippa skvaller. Att slippa höra utifrån om hur det pratades om hur jag var misslyckad och inte klarade av det som förväntades av mig. Det kändes lättare att själv sätta misslyckadstämpeln på mig än att få den utifrån. Och även om jag vet att jag inte är världens centrum så kommer jag troligtvis alltid att misstänka att folk ogillar och pratar illa om mig. Och till viss del är det säkert sant, för hur jag än skulle vilja att alla tycker om mig så vet jag ju att det inte går.

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla bloggens facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på youtube och instagram!

 

 

Close