Att känna sig totalt misslyckad

I tisdags hade jag en läkartid. Det här var den sjätte eller sjunde läkaren jag träffat för min utmattningsdepression. Jag kanske ska skriva om det här, och hur jag tycker att vården har så sabla bråttom med att slussa en vidare så fort nånting ändrat i något skede. Vill ni läsa ett sånt inlägg?

Sist min sjukledighet förlängdes var det i november. Då förlängdes den över våren och skulle egentligen ta slut den 31.5. I januari hade jag en känsla av att detta skulle vara sista gången den skulle förlängas. När jag började i terapi blev mitt mående sämre. Det är inte ovanligt att det går så, eftersom man behandlar de svåra saker som orsakat en depression eller vad man nu sökt hjälp för i terapin. Tillsammans med terapeuten kom vi fram till att jag inte är färdig för heltidsstudier eller arbete ännu, eftersom terapin tär på mig så mycket ännu. Jag behöver helt enkelt behandla och ”komma över” en hel del innan jag mår bättre och kan studera och/eller jobba heltid igen.

Men att jag behövde ringa till hälsocentralen för att boka läkartid för att be om förlängning på sjukledigheten gjorde att jag kände mig så otroligt misslyckad. Jag hade bestämt mig för att den förlängts den sista gången, och så blev det inte så. Inte ens två års sjukskrivning räckte för mig.

Hos läkaren började jag gråta flera gånger och jag var så nervös innan att jag inte kunde tänka klart, och var helt spyfärdig och darrig. Svårt att andas och hjärtklappning hade jag också. Precis som när jag först sökte hjälp i april 2015. Det här var ju tecken på att allt inte är som det ska, men jag kände mig ändå som världens mest misslyckade och onödiga människa.

Jag vet att tre månader är kort tid när man jämför med att jag ska jobba tills att jag är 70 år gammal, och att mitt värde som människa inte sjunker bara för att jag är sjukskriven, men det är så svårt att överrösta den där skrikande och dömande rösten inombords, som jag tyvärr lyssnar alldeles för mycket på.

Förra torsdagen var jag lite gladare (precis som hos en frisk person varierar också mitt humör, trots att jag har en ganska allvarlig depression gråter jag inte 24/7) , då var jag på väg till Tammerfors, och ni kan se lite vad jag höll på med i min senaste youtubevideo. Jag är också på lite bättre humör nu än i tisdags, jag var just på sånglektion. Men jag ville ändå publicera det här inlägget då jag tycker att det är viktigt.