Att avstå från att berätta är inte att ljuga- eller?

När jag blev sjukskriven var jag mån om att inte hålla upp fasaden som gjort mig sjuk- och så fort någon frågade mig hur det gick för mig berättade jag som det var, att jag är sjukskriven för utbrändhet och depression (man kan inte säga utmattningssyndrom, folk kan inte den termen, plus att det inte är en diagnos i Finland ännu…) De allra flesta reagerade stöttande, och sade helt fiffiga saker tillbaka. Men ändå drog jag mig undan folk för det var jobbigt att alltid berätta. Att visa sig sårbar. För jag hade bestämt mig. Jag skulle inte le och säga att allt var bra när det verkligen inte var det.

Nu funderar jag på om det var så himla smart att göra det på det viset. Det här gjorde ju helt tydligt att jag drog mig undan folk, för att jag inte ville berätta och för att jag skämdes. Till slut blev jag rädd för att umgås med folk. Jag får fortfarande en lätt ångest om jag ska umgås med många personer samtidigt. Oftast går det bra, men jag är trött länge efteråt. Jag får ångest av att vara i Åbo där jag känner folk.

När min vän J dött hade jag ingen aning om vad jag skulle svara på frågan om hur jag mår, så till en början var jag ärlig och sade att jag mår dåligt just nu. Sen när tiden gick och jag trodde att folk förväntade sig att jag skulle må bättre började jag säga att jag mådde helt okej, och efter en tid att jag mådde bra. (Vilket jag insett efteråt att jag nog aldrig gjorde under min studietid)

Det här att förneka hur jag egentligen mår blev sedan ett mönster hos mig, som gjorde att jag också hos läkaren försökte förklara att "det inte är så farligt, jag är bara trött" samtidigt som tårarna rann ner för kinderna. Tur att läkaren kunde se igenom det och bestämde sig för att det var en svår depression jag hade. (Jag som inte alls var deprimerad, nej, jag var bara trött trodde jag) Det att det sedan tog över ett år att inse att jag är sjuk är kanske inte så svårt att räkna ut när man vet bakgrunden. Att jag trodde att alla förväntade sig att jag mådde bra, så jag låtsades att jag gjorde det. Jag ljög också för mig själv. Och därför bestämde mig för att inte ljuga mera, då jag blev sjukskriven.

Men jag funderar idag på om det hade varit lättare att inte berätta hela historien till alla jag mötte. Att bara säga något i stil med "jag har ledigt den här sommaren då jag haft så mycket de senaste åren" och sen inte förklarat mera. Att jag känt mig mera "skyddad" av mig själv på det viset. Det hade inte varit att ljuga, utan bara att inte berätta allt. Men sen vet jag att jag hade för avsikt att i något skede berätta, i form av en blogg eller något liknande, så jag tänkte väl att lika bra att jag börjar redan nu.

Om jag fattade rätt eller fel beslut med att vara helt ärlig kommer jag troligen aldrig att veta helt säkert. Men jag tvekar på att ärlighet alltid varar längst. I vissa fall kanske man kan lämna bort en del detaljer för att t.ex. skydda sig själv. Men samtidigt vet jag att jag då 2015 var så trött på att hålla upp en positiv fasad, och att min självkänsla nog var riktigt i botten då, att jag säkert tänkte att jag gjort bort mig så totalt att folk kommer att höra om det ändå och att det är bättre att det kommer från mig än från djungeltrumman. Bra självkänsla har jag ännu inte, dit är det en lång väg fortfarande, men den är ändå liiiite bättre än då jag blev sjukskriven. Sen måste jag också påpeka att stora delar av historien skriver jag ju inte om här på bloggen, och en del grejer har jag inte ens pratat om med mina närmsta vänner. Så helt genomskinlig är jag inte, men det var ju först när jag insett att precis ALLT inte behöver nämnas som jag vågade börja blogga.