Utan självhat hade jag nog inte lyckats med det här

Triggervarning! Läs inte om du har ett komplicerat förhållande till mat och vikt! 

Jag har nämnt att jag gått ner mycket i vikt det här året. Senast jag kollade var det minus 16 kg sedan februari. Jag har velat ventilera det här i bloggen men jag har inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag vill nämligen inte att det här ska bli en ”ät bra och träna tillräckligt”-blogg. Såna finns det alldeles tillräckligt av redan. Jag vill inte uppmana till självhat, utan snarare skriva om hur destruktivt det är.

Men det här med vikt. Det är viktigt (höhö) att vi pratar om det. För det är så himla stor skillnad på att vara överviktig, normalviktig och underviktig. Jag har erfarenhet av alla dessa ”kategorier”. Jag gick upp 12 kg på tre månader (det kan ha varit ännu mera ser jag nu i efterhand) våren 2014. Extrem stress gjorde att jag inte hade nån koll på nånting och jag hann aldrig laga mat utan det blev mycket fusk. Och det tyckte omgivningen sig veta också, utan att jag yppat ett ord om det. För jag visste att man skulle skämmas om man åt hamburgare. Jag fick höra hur jag skulle träna, och äta, för att gå ner i vikt. Utan att jag sagt ett ord om att gå ner i vikt. Och så kände jag mig ännu sämre än tidigare. Jag var inte bara dum nu, utan också fet. Och fet betyder för väldigt många människor ful. Och alla vet att det värsta en kvinna kan vara är ful.

Florakörens jubileum 2014. Självhatet riktigt glöder i mina ögon.

Hösten 2014 och våren 2015 gick jag ner ca 8 kg, jag kommer inte ihåg exakt eftersom det var 2015 jag blev sjukskriven. Jag använde LCHF som metod och även om jag mådde extremt dåligt av att hela tiden förklara varför jag inte åt det ena eller det andra, så intalade jag mig själv att jag var för ful och tjock för att äta en massa. Och när jag gått ner ungefär fem kg började komplimangerna hagla in. Oj vad fin du är nu! Det bisarra i situationen var ju att jag fick höra att jag såg friskare och piggare ut nu då jag vägde mindre. Då var jag så utmattad så jag grät största delen av tiden. Svärmor var den enda som var orolig för hur jag mådde då jag gått ner så mycket i vikt så snabbt. Alla andra sade att jag var så duktig och fin. Och då kändes det ju inte så lätt att säga åt kvinnan fem kg sen att hon dög som hon var. Och det satte extra press på mig att nu absolut inte gå upp de där kilona igen.

Ni kan ju tänka er hur glad jag blev när min ena medicin jag tog förra året gjorde mig enormt sötsugen, och kilona började smyga sig på igen. Eller smyga är en underdrift, de fullkomligt hoppade på mig. Jag kunde inte stå emot mitt chokladsug, det var helt omöjligt, och jag hade plötsligt gått upp nästan 10 kg igen. Jag var riktigt nära att börja spy upp allt jag åt. Medicinen hjälpte mig att somna men jag mådde så dåligt över hur jag såg ut, så jag vägrade ta den till slut. Jag hatade hela mitt väsen och satt gråtande vid läkaren och sade att jag tar ingenting som har minsta lilla chans att få mig att gå upp i vikt. Jag bytte till en som fungerade nästan lika bra, men som inte hade viktuppgång som biverkning, och viktuppgången stannade av.

I februari laddade jag ner en app som skulle hjälpa mig att gå ner i vikt. Jag tänker inte säga vilken app det var, för det har ingen betydelse. Det funkade ju uppenbarligen, men jag blev fort helt besatt. Hatade mig själv om jag hade gått upp 200 gram på en vecka. Jag lärde mig fort vilka saker som hade få kalorier och höll mig till dem. Ville sambon ha chips fick jag panik, för då skulle appen säga att jag ätit för mycket. Jag kan kolla på bilder från det gångna året och veta exakt vad jag vägt när de tagits.

Och efter ett visst antal kilon kom komplimangerna igen. Och jag började ju inse att mitt självhat lönade sig. Tyvärr. Jag skulle ju aldrig ha gått ner så mycket i vikt och blivit så ”fin” utan hatet inför mig själv. Och när jag fick höra hur duktig jag var när jag gått ner i vikt, gjorde det inte att jag kände mig bättre, utan tvärtom spädde det på mitt självhat. Jag märkte att när jag hatade mig själv och hade nitisk kontroll på maten, kalorierna och träningen var jag omtyckt igen. Folk på gatan log åt mig igen, och jag fick bättre service i klädaffärerna. Det är ju det som är så sjukt, att det på riktigt spelar någon roll om man är tjock eller smal. Att vårt samhälle är så utseendefixerat att det är viktigare att vara smal än trevlig. Det är tyvärr ingen slump att alla influencers som samarbetar med klädmärken är smala.

Men det är inte riktigt så enkelt att om man är smal så är man lycklig. Jag har nämligen erfarenhet av att vara underviktig också. (Nu för tiden är jag ”normalviktig” enligt de flesta formler) Och det som är sjukt är att när jag vägde 49 kg när jag tog studenten (är alltså 1,70 lång) så tänkte jag att om jag bara går ner till 45 så blir det bra. Då skulle min mage inte se lika fläskig ut. Jag är ganska säker på att jag inte hade varit nöjd vid 45 kg heller. Nu i efterhand kan jag ju vara nöjd över att jag inte gick ner till 45, för vem vet hur det hade gått då?

Här står jag som nybakad student i en klänning i storlek 32 och drar in magen.

Hela mitt liv har handlat om att gå ner i vikt. Mat har varit orsak till dåligt samvete. Jag har skämts om jag varit hungrig och varit stolt om jag inte ätit. Och det är SÅ sorgligt! Därför behöver vi prata om det här, för det SKA inte vara så här. Allt för många människor insjuknar i psykisk ohälsa på grund av det här.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag äntligen kan strunta i det här och att jag tycker att jag duger som jag är. Men det kan jag ju uppenbarligen inte, annars hade jag knappast gått ner 16 kg och känt att jag ännu behöver bli smalare. Jag är fortfarande inte nöjd när jag ser mig i spegeln. Men genom terapin har jag börjat inse att jag är så mycket mera än hur jag ser ut. Och det blir bättre hela tiden. Men jag är rädd för vad som händer när jag slutar i terapin, och eventuellt går upp i vikt igen. Kommer jag att börja hata mig själv med samma intensiva glöd som innan? För det är det jag har lärt mig, att jag är sämre om jag väger mera. Komplimangerna när jag gått ner i vikt vittnar om detta.

Kommentera aldrig någons vikt! På riktigt! Inte ens fast du vill ge en komplimang. Ge en komplimang om hur snäll eller rolig personen är istället. För det syns faktiskt inte utanpå vad som orsakat en viktned- eller uppgång. Och vi behöver lära oss att fokusera på annat än hur vi ser ut!

Och nu till något helt annat. Mina youtubevideor kommer ju på torsdag (fast jag funderar på att byta dag så småningom) Här är i alla fall senaste bidraget. Ni kanske märkt att jag lagt till blockflöjt som ett instrument jag spelar, i min beskrivning om mig själv här på hemsidan? Nåja, här berättar jag mera om det: