Psyskiskt påfrestande

Jag har nu varit till Åbo två onsdagar i rad. Jag, som är van att åka sträckan mellan Åbo och Vasa/Jakobstad sen jag föddes, tycker att den ca 1,5 timme långa åktiden inte är någon tid alls. Jag hinner liksom fram och tillbaka på kortare tid än det tar att komma från Åbo till Vasa. Men det tar ändå hela dagen om jag ska fram och tillbaka dit. Och det är inte ens det som är det största problemet.

När jag flyttade från Åbo i september 2015 mådde jag jättedåligt. Jag var sjukskriven för svår depression och var också allvarligt utbränd från mina kaosår vid ÅA. Det är inte så konstigt att mitt sista intryck från staden är dåligt. Också fast jag fortsatte att ta sånglektioner i Åbo första året vi bodde här mådde jag dåligt när jag var i staden. Jag kände mig otillräcklig och dålig. Åbo för mig symboliserade krav och misslyckande. Mobbningen och i princip allt jobbigt jag varit med om efter den kan förknippas med den staden.

Den värsta ångesten har lite gått om sen jag igen tog tag i studierna, men jag kommer ännu på mig själv med att känna mig skyldig när jag är på väg dit, eller är där. Och också om jag glömmer den känslan är jag alltid nervös för vem jag kommer att träffa och vad jag behöver redovisa för. Helt knäppt egentligen, att jag känner att jag måste redovisa för min existens när jag är i Åbo.

Trots att jag var där endast tre timmar förra onsdagen, varav endast en halvtimme gick åt till studier, och jag var på lunch med en av mina bästa vänner resten av tiden, märkte jag att jag var extremt trött redan på onsdag kväll. Natten till torsdag drömde jag mardrömmar och vaknade ofta, och hela torsdagen var jag helt gråtfärdig av trötthet. Och jag kom på att det var Åboresorna som gjorde det här. Att det fortfarande är psykiskt påfrestande för mig att vistas i den staden.

Därför bestämde jag mig för att ta ledigt från studierna resten av förra veckan. Och jag tror att det var rätt beslut. Det är inte som att jag skulle skriva en gradu på 60-80 sidor på två dagar ändå. Ja, eller fyra, men jag brukar inte studera på veckoslut. Nu hade jag dessutom gjort det söndagen innan. Och min materialdel för gradun ska vara inlämnad den 6 april. Bara jag kommer igång får jag nog den skriven tills dess.

Vårångesten är också riktigt ordentlig för mig i år, så jag kände mig faktiskt skyldig mig själv vila. Det där årstidsbunden depression betyder inte alltid höstdepression eller vinterdepression, utan man KAN faktiskt få den också på våren. Och jag har fått vårnedstämdhet i princip alla vårar (eller det är egentligen vårvintern som är värst, då när det inte riktigt kan bestämma sig för om det ska vara varmt eller kallt, alltså nu i kalendern) sen jag var åtta år gammal. Jag har skrivit om det här i fjol, så jag tänker inte dra samma visa på nytt, men jag ville ändå nämna det. För jag känner mig så fel när jag mår dåligt på våren, men jag har också märkt att ju mer jag försöker ignorera det, desto värre blir det. Jaja, som tur är våren inte heller för evigt.

Åbo domkyrka. Så Åbo det bara kan bli. Bilden är tagen i december. Jag vet att Åbo är en vacker stad. Men det behövs så mycket mer än vackert utseende för att man ska trivas.

Jag vet inte om jag och Åbo kommer att bli vänner. Men kanske kommer jag någon dag att kunna vistas där utan att känna mig som en tjuv. Vi får se. Tills dess vistas jag endast korta perioder åt gången där. Och idag blev jag igen ombedd att föreläsa om mina upplevelser av utmattningsdepression, faktiskt i Åbo i höst. Så kanske de här föreläsningarna får fungera som något slags utsättningsövningar. (Förra föreläsningen höll jag också i Åbo.) Kanske också Åbo behöver mina berättelser? Om du vill att jag kommer och föreläser på ditt evenemang är det bara att ta kontakt med mig. Här kan du göra det!