Att lyssna på sin kropp

Förra veckan var jag som sagt i Sri Lanka. Veckan innan jag åkte var jag väldigt stressad, och speciellt orolig över säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Jag äter ju medicin och tycker det är lite jobbigt att behöva visa upp det. Även om jag vet att medicinering inte är något att skämmas över, så har jag fortfarande svårt att inte skämmas över mina mediciner, och försöker oftast ta dem lite avskilt från andra om jag inte är hemma. Handbagaget som innehåller privata och nödvändiga saker som underkläder, tandborstar och så vidare är annars heller inte så roligt för mig att visa upp. Jag är väl typiskt finsk av mig i det här avseendet.

Nu skulle jag aldrig mera skicka mina mediciner i stora väskan och riskera grov ångest och abstinens i en vecka om väskan kommer bort. Och det här har ändrat på bara några år, numera är hälsan det viktigaste för mig, också min egen. För två år sen när jag flög till Stockholm hade jag mina mediciner (visserligen såna som inte hjälpte mig) i stora väskan. Den kom som tur inte bort, men såna risker skulle jag ALDRIG ta idag. Nu brukar det aldrig vara något problem och personalen på flygplatserna är ju alltid proffsiga och trevliga, men det här är en sak jag tycker är jobbig. Jag har för övrigt alltid ogillat just de här säkerhetskontrollerna, men det har varit värre de senare åren. Säkert för att jag annars också mått sämre de senaste åren.

Det var inga problem heller den här gången, och ingen brydde sig alls om något i mina väskor. Så när vi var på andra flyget (vi mellanlandade i Doha, och där var det en till säkerhetskontroll) och jag lite börjat slappna av började min mage protestera. Nu får du sluta stressa! tyckte den. Och så här är det med mig när jag stressar tillräckligt, hela kroppen får spel och jag sover inte, äter inte och får svårt att koncentrera mig på allt. Tidigare skulle jag bara ha struntat i mitt mående och låtsats som ingenting. Jag skulle knappast ens ha kopplat ihop magvärken med den mentala stressen, då jag aldrig ens brytt mig om mitt psykiska mående före 2015. Sad but true. Även om jag inte nu heller gör någon större grej av att ha ont i magen är det ändå ett tecken på större självinsikt då jag genast vet att den här värken beror på stress.

Så nu på söndag (eller ja, måndag klockan fyra på natten) var det dags att flyga tillbaka, via Doha då igen. På söndag eftermiddag började jag känna av en ganska stark huvudvärk. Eftersom jag får huvudvärk vid åskväder, och det är regnperiod i Sri Lanka just nu tänkte jag att det var en sån huvudvärk. Jag hade känt av den flera gånger under veckan vi var där, och det är en sak jag tyvärr inte kan göra något åt. Inga värkmediciner hjälper mot åskhuvudvärken för mig. Men åskvädret gick om, men min huvudvärk var kvar. Det riktigt blixtrade i mitt huvud och jag var rädd för att svänga på huvudet eller stiga upp om jag suttit. I bilen på väg till flygplatsen började jag frysa och hann tänka att inte har jag väl feber?

Sen blev det faktiskt lite bättre en stund vid flygplatsen, men den försvann aldrig helt. Men kanske helt bra, för då kunde jag inte fundera på säkerhetskontrollerna så mycket. Huvudvärken tog all min uppmärksamhet. Då jag bara tagit med den medicinmängd jag behövde för tiden borta hade jag ju resten hemma, och satte alltså medicinförpackningarna i stora väskan på hemresan. Eftersom mitt personnummer och namn finns på dem ville jag inte slänga dem i någon random skräpkorg. I Sri Lanka skulle också stora väskan skannas två gånger, och handbagaget tre gånger, så jag var väl ändå lite nervös men det gick bra. Och ingenstans tycks de vara lika noga som i Finland ändå. Incheckningen tog jättelänge, då det var helgdag i Sri Lanka och andra buddhistiska länder (Vesak Poya ifall ni vill googla), och min huvudvärk kom fort tillbaka. Och jag blev inte av med den fast jag drack vatten, och dagen efter försökte med kaffe och allt möjligt på planet. (Ja för jag får huvudvärk om jag inte dricker kaffe också) Värkmedicinerna hade vi tyvärr packat i stora väskan så dem kom jag inte åt.

Så när jag landat och N kommit efter mig till flygplatsen och jag äntligen satt i bilen på väg hem började jag storgråta. Varför kunde inte den där helvetes jävla huvudvärken släppa nån gång? Och ont i magen hade jag också. När jag kom hem och äntligen skulle få dricka kranvatten och ta den där sabla buranan, fick jag så ont i huvudet när jag böjde mig ner för att dricka vatten ur kranen att jag trodde att jag skulle svimma. Då tog jag fram febertermometern. Och visst hade jag feber. Buranan hjälpte mot den värsta delen av huvudvärken och jag fick vila lite, men jag hade ändå en konstig känsla i huvudet och det ringde i öronen hela kvällen. Så det blev inget Raumo alls den här vappen/första maj. För jag måste lyssna på min kropp som skrek efter återhämtning. Jag var väldigt snopen och ledsen, men kompisarna förstod förstås att jag inte kan komma och fira med dem om jag har feber.

På tisdag morgon efter 12 timmars sömn hade jag fortfarande stark huvudvärk, men febern hade gått ner. Det gjorde fortfarande ont i huvudet när jag böjde mig, och bihålorna kändes konstiga. Eftersom jag aldrig har diagnosticerats med bihåleinflammation vet jag inte hur det ska kännas, men har hört att det ska göra extremt ont när man böjer huvudet. Så första maj gick åt till att ligga på soffan och vila. Och det blev bättre, för att jag lyssnade på kroppen. Men jag hade faktiskt huvudvärk ännu i morse när jag vaknade. Lite kände jag mig dålig över att behöva göra vännerna besvikna, och funderade på om jag var tillräckligt sjuk för att bli hemma. Men sen försökte jag tänka hur jag hade reagerat om det hade varit andra vägen, att min vän haft feber. Inte skulle jag ha blivit arg på hen. Klart man ska bli hemma om man har feber, och också dagen efter att febern gått om. Och det blev jag, och därför mår min kropp helt okej nu, även om jag ännu går på värkmedicin.

Jag hade grävt fram studentmössan, men att ha den på huvudet gjorde för ont så den fick ligga snett över mitt huvud så jag skulle få den här charmiga bilden tagen. Lite värklighet (höhö) efter alla solnedgångsbilder från Sri Lanka. Mössan åkte av direkt efter publiceringen dock. Det kommer flera vappar och första maj.

Jag vet inte om jag hade reagerat så här starkt kroppsligt om jag inte hade en bakgrund med utmattning. Helt säkert hade jag reagerat, men kanske inte så här starkt. Men det som är bra nu är ju att jag vet att jag inte vill bli utbränd på nytt, och därför kan bromsa innan det händer. Eller åtminstone försöka. Jag hade tänkt skriva lite om själva resan i det här inlägget också, men det är redan ett av mina längsta hittills, så jag tror det får bli i ett senare skede. Det känns också helt bra att kunna landa lite i verkligheten först. Men en fin resa var det nog! Nedan får ni en till solnedgångsbild, den här gången tagen med min kamera (nu då jag har tillgång till minneskortsläsaren OCH min dator)