Det borde ha varit jag

Det borde ha varit jag

Under de senaste veckorna har jag fått nys om flera andra människors upplevelser av utmattning och depression. Både direkt till min e-postinkorg och indirekt via sociala medier. När jag instagrammade på thisissvenskfinland fick jag också en del igenkännande kommentarer på några av inläggen. Jag vet inte riktigt varför folk känner ett behov av att berätta sina historier till mig. Jag är nämligen inte riktigt rätt publik.

Jag har skrivit flera inlägg om att jag inte orkar ta in andras upplevelser av just utmattning och depression, och här kan ni läsa ett. Här är ett till. I och med att jag nu den senaste tiden fått höra flera andras historier har jag funderat ganska mycket på varför jag reagerar som jag gör. En bra dag kanske jag får lite ångest men kommer över det snabbt. En dålig dag kan jag få en panikattack som vägrar gå om i första taget. Och det beror helt enkelt på att min depression triggas av andras historier. Jag påminns helt enkelt om min egen depression och utmattning när den var som värst, och jag blir också påmind om att det är en ganska lång väg kvar tills jag kan kalla mig frisk.

Jag har dessutom extremt svårt att tro att jag faktiskt skulle förtjäna att må bättre. Att jag inte måste ha rekord i depression innan jag kan börja må okej. När jag hör andras berättelser och hör om deras symptom får jag en stark känsla av att det borde vara jag istället för dem som mår så där. Och om jag hör om ett symptom som jag INTE haft får jag skuldkänslor. Här går jag och mår bättre och så hade jag inte ens ALLA symptom på alla sjukdomar man kan ha.

Jag känner också ibland att min utmattningsdepression är det enda jag på riktigt varit bra på. Jag var så slut så jag knappt kom ihåg mitt eget personnummer, och jag kände inte igen min sambos bror vid ett tillfälle när jag var som mest utbränd. Jag som tidigare läste romaner på 400 sidor på en dag orkade inte läsa facebookstatusar till slut och att skriva ett mejl på två meningar kunde ta en timme. Jag svettades och fick kväljningar så fort jag gick utanför ytterdörren hemma. Att sedan höra om människor som är “bättre på” att vara utbrända får mig att känna mig extremt skit. Precis som jag skrev redan här. Och jag är inte där ännu att jag skulle känna att jag duger fast jag inte är bra på något. Hela mitt liv har handlat om att bevisa min rätt att få finnas till genom mina prestationer. Det kommer att ta länge innan jag känner att jag inte måste bevisa mitt eget människovärde.

Jag tvekar inte på andras människovärde, men jag har svårt att förstå att jag skulle vara lika mycket värd som alla andra. Då blir det svårt för mig att ta min egen berättelse på allvar om jag hela tiden får något annat att jämföra med.

Så snälla- bombardera mig inte med era berättelser! Jag kommer inte att må bättre av att höra att någon annan också varit med om liknande saker som jag. Jag behöver lyssna inåt och ta hand om mig själv innan jag kan hjälpa andra. Jag säger inte det här för att vara elak, utan jag mår helt enkelt inte bra av att få en massa berättelser skickade till mig. Självklart gäller det här inte mina vänner, men helt obekanta människors berättelser gör just nu mera skada än nytta till mig. Och precis som jag skrev i början av inlägget är jag kanske inte riktigt rätt publik för det här. Jag vet vad svår utmattning och depression kan innebära. Det är folk som tror att det bara är att rycka upp sig och bita ihop som borde höra de här historierna. Och dessutom är min utmattning inte det enda som definierar mig, och jag blir lite ledsen när jag upptäcker att folk endast kommer ihåg mig som hon som blev utbränd.

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close