Jag knäckte koden

Jag knäckte koden

Förra veckan tyckte sambon att vi skulle ut och jogga. Jag är inte riktigt den som älskar att röra på mig så jag var först lite tveksam. Jag har också fått förklarat för mig att jag har dålig kondition och att man “ska” älska motion och idrott. Musik och sånt där annat tramsigt (läs: sådant jag är intresserad av) är helt onödigt. Det här har absolut påverkat mitt förhållande till motion. Man vill helt enkelt inte hålla på med sånt som man är “dålig” på. Och det här har bidragit till att jag bland annat hållit andan om någon kommit emot när jag väl motionerat, för att de inte skulle höra att jag flåsar och har dålig kondition. Alltså med helt obekanta människor också.

Men i alla fall, tillbaka till förra veckan. Sambon gillar jogging och motion överlag och han brukar vara en snäll coach när jag kommer med, dvs. han skriker inte latmask eller säger att det här är sista gången när han planerar fem gånger till. (Jo, vissa jumppaledare gör så här, och bland annat av den här orsaken är ledda jumppor inte min grej) Så när han sade att han skulle ut och jogga och undrade om jag ville följa med så gjorde jag alltså det. Planen var att jogga 20 minuter. Först 10 minuter och sedan en liten paus, och så 10 minuter tillbaka samma väg som vi kom. Jag tittade strängt på N och sade att “det låter bra, men sen springer vi inte 10 minuter till efter den sista.” Han skrattade bara åt mig och så gick vi ut.

Eftersom det är jag som har armbandsuret så var det jag som var klockansvarig. Jag kollade på klockan när vi startade och den visade 19.03. Vid ungefär 19.08 hade jag ganska hög puls och tyckte det var lite obehagligt. Men jag är också väldigt envis av mig så jag sprang alla de där 10 minuterna. Och den här gången insåg jag en till orsak till att jag inte riktigt är något träningsfan. Och det är att jag kopplar höjd puls och andfåddhet med panik, och därmed fara. Vilket är ganska logiskt, eftersom man får höjd puls och har en tendens att bli andfådd när man har panik. Jag gillar inte heller känslan av att bli svettig.

Under den här första pulshöjningen började jag tala till mig själv (i huvudet då) som om jag befann mig mitt i en lindrig ångestattack. Bland annat repeterade jag frasen “det är inte farligt, det går över.” Och efter en stund var jag faktiskt mindre andfådd fast jag fortfarande sprang. Och det var så skönt att märka det! För jag hatar verkligen känslan av att vara andfådd. När jag märkte att den värsta paniken går om bara man väntar ut den gick det bra för mig att springa de där sista minuterna, och sedan blev det en liten andningspaus på 2 minuter innan vi vände om. Och på tillbakavägen struntade jag i att skämmas över mitt flåsande- och det hjälpte mig helt massor. Jag hittade tvärtom tricket för att lära mig att tycka det var helt roligt, och det var en jämn andning. När jag blåste ut luft och andades ner i ryggen höll jag paniken borta och orkade hur bra som helst.

Det här med andningen är helt och hållet sånglektionernas förtjänst, för innan dem andades jag ganska ytligt i samband med jogging och det var väl troligtvis därför som jag fick sådan panik av andfåddheten. Så kanske musik inte var en så dum sysselsättning sedan heller? Skammen jag tidigare kände över att jag överhuvudtaget andades och att det hördes var också en stor del i det här. Jag skämdes nog lite förra veckan också, men jag försökte tänka att det är meningen att jag ska flåsa för att det ska ha någon effekt. Det här hjälpte också ganska mycket.

Totalt joggade vi 4 km på 20 minuter enligt min klocka. Inget marathon men för en som i princip hatar jogging och löpning är det faktiskt ganska bra. Jag reagerade också på att kvällsångesten jag haft de senaste månaderna var helt som bortblåst efter joggingturen. Jag kommer att skriva mera om den här ångesten i något skede, men nu är det här inlägget redan tillräckligt långt så jag avslutar här. Igår joggade vi igen, och det var ännu roligare den här gången. Jag orkade till och med några extraminuter på slutet. Knappast blir jag den som springer några långa lopp och postar på instagram om det, men det känns ganska fint att jag knäckt koden med det här med löpning nu. Nu känner jag mig inte mera så hopplös när det gäller det här med träning.

Print Friendly, PDF & Email

2 svar

  1. Jag är inte den som joggar, men det bättrar på orken och man lär sig med sångens hjälp hur man ska andas. Jag provade att göra mina första burpees idag. Klarade 11 stycken på en minut. Jag är inte så vältränad som jag har varit. Men ska försöka göra fler. 😉

    • Fredrica skriver:

      Fint att sångandningen hjälpt dig också! Att sjunga är absolut inte ”bara” att sjunga som många tror, utan det krävs koncentration och teknik för att göra det bra. Och väldigt roligt att det kan vara till nytta också i andra delar av livet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close