Någon annans tur

Jag har haft en jobbig vår. Det är i och för sig inget ovanligt hos mig, då våren är en årstid som jag inte gillar. (#unpopularopinion osv.) Just för att jag brukar få förstärkt depression då. Jag har skrivit om det här förut flera gånger, här kan ni läsa. Och här. Jag tror förklaringen är att jag är känslig för plötsliga temperatur- och ljusväxlingar. Men så kan det också vara att jag bara är sån här. En konstig jävel.

I år verkade det först som att jag skulle slippa vårångesten, för den hade inte dykt upp ännu i mars. Tills sista veckan i mars då den slog ner som en bomb. Allt kändes fel. Och den känslan har jag haft länge. När jag joggat första gången (som jag skrivit om här) reagerade jag på att det var första gången på flera månader som jag var helt ångestfri när jag skulle gå och lägga mig. Exakt så jobbig har den här våren varit för mig.

Det värsta med den här ångesten har varit de enorma skuldkänslorna den orsakat. Här har jag ekonomin i skick, snälla kolleger och jag får själv bestämma hur jag lägger upp mina arbetsdagar och -tider. Och så har vi ju det där med att jag precis var sjukskriven för depression och paniksyndrom. När mina vänner frågat hur jag mått har jag fått en stark känsla av skam inför dem. Liksom, jag mådde ju precis dåligt. Nu är det någon annans tur. Nu kommer jag att förlora alla mina vänner för ingen orkar vara med någon som bara gnäller. Och så har jag försökt styra bort samtalet från mig eller skämta bort mitt eget mående.

Egentligen är det väl inte så konstigt att jag haft mycket ångest på sistone. Det senaste året har inneburit helt massor med förändringar och jag har jobbat hårt med olika uppgifter samtidigt som jag i princip hela tiden underkänt mina egna prestationer. Det är verkligen svårt att hitta en balans då man hela tiden är rädd för att bli utbränd på nytt, men samtidigt känner att man måste bevisa hur duktig man kan vara så att arbetsgivaren, och framför allt jag själv, ser att man kan något. Länge har jag känt mig som en stor bluff som snart kommer att avslöjas. Jag har också haft en känsla av att ha blivit efter alla andra på grund av min långa sjukskrivning. Och det känns extra sorgligt då utmattningen berodde på rädslan för just det. Att andra ”hinner före” och på så vis är ”bättre” än jag. Det känns på riktigt som att jag förlorat några år av mitt liv och nu måste springa ikapp alla andra.

Dags att vara glad nu. Nu är det någon annans tur att ha ångest. Om det bara vore att bestämma sig för det…

Som ni kanske märkte kom det inget inlägg i början av veckan. Det beror på att jag hade program i princip hela helgen och efter det var det vårkonsert på musikinstitutet i tisdags så jag har haft fullt upp. Jag har annars också märkt att folk har annat för sig än att läsa bloggar just nu, så jag tror jag kommer att ta det lite lugnare med mina inlägg här. Jag har haft helt sjuk blogginspiration hela våren, men nu börjar jag märka att jag inte haft mycket ledigt det senaste året. Därför känner jag nu att jag behöver sänka mina publiceringskrav här på bloggen. Det blir helt enkelt vad det blir nu. Ni kommer nog att höra av mig en gång i veckan åtminstone, men jag lovar inte mera än så just nu. Jag börjar vara ganska slut. Efter morgondagens jobb är det sju veckor kvar till min semester. (Av dessa sju är fyra hela femdagarsarbetsveckor.) Märks det att jag räknar ner? Jag försöker mitt bästa att inte känna skuld över det också, men det går så där.

Och facebook påminde mig idag om att det är 10 år sedan jag skrev min sång Carry Me In The Rain, så här har nedanför har ni två versioner på den. Kanske det är dags för en ny version? Jag sjunger ganska annorlunda nu för tiden åtminstone jämfört med den första versionen. Låten finns ju också på mitt bands skiva, som ni hittar här.