Ingenting hemskt hände

Jag har en lite konstig relation till september månad. Som ni ju vet fyller jag år i september, men också det värsta jag varit med om hände i september. Min väns död i en motorcykelolycka. I söndags var det åtta år sen det här hände. Den här händelsen har varit extremt traumatisk för mig och ännu när jag berättar om det blir jag tårögd och tjock i halsen. Den här vännen var vid den här tiden verkligen den enda människan i hela världen som jag vågade lita på, och jag har aldrig känt mig så ensam som när han dog. Paradoxalt nog kände jag mig som mest ensam i sällskap av andra som sörjde honom, och det är därför jag brukar dra mig undan sociala medier under den här årsdagen.

På grund av att den här årsdagen äger rum tre dagar efter min födelsedag har jag inte sett fram emot min födelsedag på väldigt många år. Jag tror faktiskt senast som jag längtade och ens funderade på den i positiv bemärkelse var för tio år sen då jag fyllde 18. När jag fyllde 20 hade jag redan kraftig ålderskris och tre dagar efter den dagen hände ju den där olyckan. Jag har inte tidigare kopplat ihop de här två dagarna, men jag vet att en stor del av min depression kommer från sorgen efter J. Förra fredagen funderade vi på det här i terapin och det sade bara pling för mig. Jag berättade om min födelsedag och sade att det var den första födelsedagen på länge som jag faktiskt sett fram emot. Terapeuten snappade snabbt upp det här och vi började bena ut det och jag insåg att jag inte kunnat se fram emot min födelsedag eftersom jag haft skuldkänslor över att det var jag som överlevde. Varje födelsedag blev en påminnelse om det här.

Eftersom jag hade ganska svår depression redan vid tiden av J:s död hade jag tänkt att det skulle ha varit bättre för alla om det var jag som dog och inte han. Det här minns jag att jag till och med sade högt dagen efter att han dött. Jag tror fortfarande att färre människor skulle ha berörts om det varit jag. Men det betyder inte att jag borde ha dött, och jag börjar äntligen förstå det. Det var bara en hemsk olycka och min rätt att leva hänger inte ihop med hur populär jag är. Också jag förtjänar att leva.

I år försökte jag för första gången sen 2011 gå emot ångesten och fira min födelsedag och att leva som vanligt på årsdagen. Den femtonde september kommer aldrig att vara som vilken dag som helst, men bara för att den en gång var den värsta dagen i mitt liv behöver det inte upprepas varje år. Det hade inte J heller velat, det är jag säker på. Och vet ni vad? Inget hemskt hände trots att jag nästan inte hade någon ångest under den här dagen. Inget hemskt hände igår heller. Och det var så skönt att märka det. Att jag inte är skyldig omvärlden ångest.

J och Moffa är alltid med mig. Här på min bokhylla.

Jag kommer aldrig att glömma J, och jag kommer aldrig att komma över hans död. Men ju mer tiden går, desto bättre lär jag mig att leva med sorgen. Ett sätt är att skriva om det när jag känner att jag behöver det, men också känna efter vilka delar av sorgen jag vill behålla för mig själv.