Jag är inte utbränd mera

I lördags hade jag en enorm ångestattack. Allt kändes fel och största delen av dagen gick åt till att gråta. Hela tiden förstod jag att det är en överdos av program som orsakat det här men ingenting kändes ändå rätt. Sådana här attacker kommer fortfarande ibland till följd av mycket program, men allt mer sällan. Nu för tiden förstår jag dem också bättre och vet att även om allt känns skit så kommer den värsta ångesten att gå över, bara jag låter den komma ut. För några år sedan var sådana här attacker ganska vanliga för mig. Det här fick mig att tänka på min situation förut och nu och hur den har förändrats.

Förra veckan skrev jag för första gången att min utmattning kanske skulle ha kunnat undvikas. Det här har jag aldrig riktigt vågat tänka förut, eftersom jag sett utmattningen som ett så enormt personligt misslyckande som bara berott på att jag är en dålig människa. Men den hade säkert kunnat undvikas, om någon vågat reagera på mitt mående. Jag reagerade- men trodde det var gnälligt att inte alltid le, så jag sket i hur jag mådde.

Det här med att jag insåg att min sjukskrivning kanske skulle ha kunnat undvikas gav mig också en annan insikt. Och det är att jag inte är utbränd mera, och det har jag väl egentligen inte varit på en tid. Jag har fortfarande dålig självkänsla och depression, men utmattningen har gått över för den här gången. Så mycket som den nu kan gå över. Att vara trött efter flera veckor med långa dagar är normalt och inte avvikande. Det är enormt alarmerande att jag förr trott att det är något fel på mig om jag blir trött efter 12-timmarsarbetsdagar. 12-timmarsarbetsdagar sju dagar i veckan i flera års tid ska inte vara normalt, men tyvärr var det det för mig förut. Dit vill jag aldrig igen.

Det som är synd är ju att jag har skuldkänslor över det här att jag inte längre mår sämst i världen. Men jag försöker tänka att det ju hela tiden var meningen att jag skulle återhämta mig och att skuldkänslorna är en produkt av den depression jag ändå fortfarande har. Snälla sluta inte läsa min blogg nu bara för att jag ”kom ut” som ickeutbränd. Bara för att jag inte är längst ner i träsket mera betyder det inte att min historia av utmattning helt suddats ut. Tvärtom har den påverkat mig enormt mycket och jag har fortfarande mycket att säga både om psykisk (o)hälsa och andra ämnen.

Vissa saker kommer aldrig att bli som innan utmattningen, men jag försöker lära mig att leva med det. Helt ärligt har jag inte riktigt något val. När det gäller mitt minne är jag till och med nästan lite glad att det är sämre än förut. Liksom- vem behöver komma ihåg när folk man pratat med en gång i högstadiet fyller år? Eller vad folk i parallellklassen på lågstadiet heter i mellannamn? Tidigare har jag haft ett helt otroligt minne och inte kunnat förstå hur folk kan glömma saker, och det är inte alltid roligt att vara den enda som minns grejer. Men samtidigt så har ju mitt superminne varit en sak som är så typisk mig, och den delen av mig finns inte riktigt mera efter utmattningen. Men minnet har faktiskt repat sig tillräckligt för att jag ska klara av en jobbvardag någorlunda okej, och det måste räcka just nu.