Därför

Svenskfinland har ju fått en egen bloggbevakare ganska nyligen. Det känns helt roligt att ha en sådan efter att Bloggkoll slutade skriva för några år sedan. Gossip girl hinner kommentera mycket och min blogg har också figurerat på den bloggen. I fredags såg jag att hon skrivit (ja, nu antar jag genus baserat på Gossip girl) om varför man vill blogga om sjukdomar och sedan som hon kallar det ”bli sin sjukdom” som följd av det här. Jag kände mig ganska träffad och tänkte skriva om varför jag valt att gå ut med eget namn om att jag varit utbränd. Ja, varit, för det är jag inte mera.

När jag blev sjukskriven som 23-åring för snart fem år sedan hade jag aldrig hört om någon som blivit utbränd som så ung. Ingen pratade om sånt utan det bara antogs att om man är ung mår man bra. Samtidigt hade jag inte mått bra på en väldigt lång tid. Och var så in i helvete trött på att låtsas. Det var faktiskt en av de tyngsta grejerna under åren 2011-2014, att låtsas att allt var bra så att andra inte skulle tycka att jag är jobbig. För jag var helt säker på att jag var jobbig om jag någonsin kände annat än glädje. Det är det vi lär oss i det här samhället.

Det finns mycket okunskap om utmattningsdepression i Svenskfinland, och i Finland överlag. Det här vet jag bland annat för att jag själv var en sådan som tyckte att man bara ska bita ihop och sluta gnälla. Herregud, utmattningssyndrom är inte ens en egen diagnos här. Det existerar liksom inte i Finland. På den nivån är det. Och ingenting sådant här blir bättre av att sopa det under mattan. Därför behöver det här ämnet behandlas, och eftersom det var så ovanligt att prata om det här under tiden som jag var sjukskriven började jag själv blogga om det.

Jag funderade aldrig på att blogga anonymt. Det här berodde delvis på det jag precis skrev om att jag var så trött på att låtsas, men också på grund av det stigma som finns kring utmattning. Om jag bloggat anonymt skulle jag bara ha förstärkt stigmat kring det. Det var det sista jag ville. Jag vill att unga studerande ska kunna ha en bättre studietid än jag hade. Och därför berättar jag.

Visst, jag kan vara ganska irriterad på att många kommer ihåg mig som hon som blev utbränd, men just det här säger ju en hel del om vårt samhälle och varför det är så viktigt att vi faktiskt börjar prata om jobbiga saker och sjukdomar. För jag har gjort mycket i mitt liv men många kommer bara ihåg att jag var utbränd för några år sedan. Också sådana som kände mig innan jag började blogga. Ganska jävla sorgligt! Det här bara bevisar hur tabubelagt det kan vara att vara ung och sjuk. Och så ska det inte vara. Man rår inte för att man är sjuk.

Det handlar inte om att förvandla mig till en sjukdom, utan det handlar om att inte mera blunda för att vårt samhälle gör så många unga sjuka. Och diagnosen heter utmattningssyndrom, eller depression, ångest eller panikångest. Inte duktig. Nu för tiden bloggar jag också om annat än sjukdomarna, men eftersom det här är ett så otroligt viktigt ämne och det finns så mycket som ännu behöver sägas om det skriver jag fortsättningsvis också om det här.