Jag lever ännu

Jag lever ännu

Hej igen allihopa! Jag har varit lite ledig och därför har det varit tyst här på bloggen. Men nu är det mjukstart i vardagen med utbildningsdagar på jobbet och lite studier som gäller. Igår hade jag skypehandledning med min graduhandledare och det fungerade förvånansvärt bra, så jag hoppas vi kan ha några pass till på det här viset så jag inte behöver åka till Åbo hela tiden. När min vardag ändrats ganska mycket under den senaste tiden har det också lett till att jag funderat mycket över mitt liv och min vardag, och jag tänkte skriva ett inlägg om en av mina senaste insikter.

Jag har under de senaste månaderna haft lite ålderskris. Jag fyller 30 nästa år och det känns ganska ofta som att jag inte fått något gjort under de senaste 10 åren. Jag vet ju att det inte stämmer samt att utmattningsdepressionen ätit flera år än de jag var sjukskriven. Men den där känslan är envis. Jag är på efterkälken och därmed sämre än andra. Hela orsaken till att jag gjorde så mycket tidigare var ju för att undvika att hamna på efterkälken. Jag skulle göra mer än alla andra, hinna mera, kunna mera. Annars var jag inte tillräckligt bra. Och jag känner att utmattningen var en bekräftelse på att jag inte är lika bra som andra.

De senaste månaderna har jag ofta kommit på mig själv med att tänka “men hon är ju faktiskt äldre än mig och började med en ny utbildning”, “hon har ju faktiskt barn och kunde ändå byta jobb” och “hon gav ut sin första bok som 32-åring” och blivit förvånad över hur ung jag fortfarande är och hur mycket jag ännu hinner åstadkomma. Att mitt liv inte ännu är slut. Och jag har kommit på orsaken till varför jag ofta tänker så här. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt tänkt att jag skulle leva mera nu. Så dåligt har jag mått att jag varit helt säker på att jag skulle ha tagit livet av mig redan vid det här laget. Alltid när någon lyft det faktumet att 70 % av de som begår självmord är män har jag känt mig fel, för jag har sett mig som en så självklar del av den statistiken. Självmordsstatistiken.

Den här insikten var jobbig men också ett steg i min väg att förstå min historia. Jag mådde faktiskt riktigt skit. Min utmattningsdepression var på riktigt och inget som som bara fanns i mitt huvud. Faktumet att jag överhuvudtaget funderar på om det var på riktigt vittnar ju om att jag har svårt att tro min egen upplevelse och det beror på att någon lärt mig att den inte stämmer. Nu fortsätter vägen mot att lära mig att lyssna på mig själv så att jag inte behöver fundera på om det jag känner är sant. Den vägen är lång men redan påbörjad. Den här insikten är en del av den.

Våren 2016. Här hade jag troligtvis blivit förvånad om någon sagt att jag skulle leva ännu 2020. Och att jag skulle må bättre än då. Men oj vad jag hade behövt höra det!

Om ni gillade det här inlägget får ni gärna ge det en tumme upp här nedanför.

Om ni gillar det jag skriver här i bloggen kan ni gärna gilla min facebooksida där jag delar alla inlägg.

Jag finns också på instagram och youtube!

 

5+

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close